Morality in a machine

Person of Interest är min senaste intensiva, sitta-klistrad-vid-tvn-och-se-sju-avsnitt-i-rad tv-serieförälskelse. Jag har tidigare beskrivit den som en low-key cyberpunkthriller, men “superhjälteserie för människor som anser sig vara för vuxna för superhjältar” skulle också fungera. Grejen med Person of Interest är att den är en utpräglad genre-serie, men på ett väldigt sneaky vis. På ungefär samma vis som med Orphan Black smiter dess science fiction-tematik under radarn genom att fokusera på ett parallellt och nästan identiskt här och nu, snarare än en avlägsen silverkromad framtid. Läs vidare ...

Den moderna Scrooge

Julfilmernas tid är kommen!

Jag är såld på sentimentala, romantiska rullar, och när det kommer till denna genre finns det inget bättre än julfilmer. Jag har nog sett det mesta som finns där ute, på gott och på ont. Allt eftersom har jag också börjat ana en trend i julfilmernas budskap (förutom då att julen är en tid för kärlek och familj). Jag har börjat inse vad deras bild av det ideala lyckliga livet är och vad som krävs för att nå det. Läs vidare ...

Jessica Jones, del 2: Nightmare Barbie’s Dreamhouse bullshit

Spoilervarning för hela säsong ett av Jessica Jones!

Jessica Jones är ju som bekant den andra kvinnocenterade installationen i MCU efter Agent Carter och precis som i dess systerserie behandlas sexism som ett återkommande tema. Även om jag tyckte mycket om Agent Carter och det egentligen känns onödigt att dra paralleller tycker jag att Jessica Jones behandlar ämnet på ett betydligt mer skickligt vis – mindre sexistiska schablonkaraktärer som tar upp plats, mer fokus på kvinnor och relationer dem emellan och med manliga antagonister som framgår som så mycket mer skrämmande på grund av att de faktiskt är tredimensionella karaktärer och inte karikatyrer. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg är Tennants Kilgrave djupt obehaglig, mycket på grund av hur trevlig och charmig han kan vara – så länge han får som han vill. Eller som en annan recensent uttryckte det: “[Kilgrave’s] superpower is being a straight white man in America”. Läs vidare ...

”If it’s a fairytale you’re hoping for – prepare yourself for so much more”

Jag gjorde en Maria och började skriva en kommentar till Fias trailersvep-inlägg där hon bland annat skrev om The Huntsman: Winter’s War som råkade växa till ett eget inlägg istället.

Jag hade helt glömt bort att den här filmen var på gång tills Fias inlägg påminde mig. Jag tyckte att föregångaren, Snow White and the Huntsman, hade ganska mycket problem när det gällde handling och premiss, men den hade också en hel del bra element: en visuellt snygg fantasyvärld, Charlize Theron som den onda drottningen (som ju trots allt är den en håller på), Kristen Stewart i praktisk rustning, roliga skogsmonster och så vidare. Trots att det känns som Winter’s War kan bli lite hursom, så blev jag oväntat pepp efter att ha sett trailern. Blandade reaktioner: Läs vidare ...

Supersudd

Jag har sett de tre första avsnitten av lagom fluffroliga Supergirl och ska nog skriva ett längre inlägg om den när jag har sett lite mer och bestämt mig för om jag ska följa den eller inte. Men först måste jag fråga: Vad fan har de gjort med Calista Flockharts ansikte? I flera scener ser det lite ut som att de har satt ett soft focus-filter på henne, men inte på hennes motspelare. I en scen ser det till och med ut som att någon Photoshop-noob har gått loss på henne för att öva retuschering, med skrattretande resultat. Jag har svårt att tolka det på något annat sätt än att de försöker maskera ålderstecken, vilket förutom att vara allmänt sugigt också är väldigt konstigt i en tv-serie som i övrigt är väldigt tydlig med sitt feministiska budskap. Läs vidare ...

Person of Interest och fallet med den mörkhåriga kvinnan

Jag vet ingenting om Person of Interests casting director, men jag är ganska säker på att jag vet vilken typ av kvinnor hen föredrar.

Person of Interest är en slags low-key cyberpunk-thriller som handlar om en man som byggt en maskin som genom att filtrera information från alla typer av övervakningsutrustning kan förutse när en person befinner sig i fara. Han rekryterar en föredetta FBI-agent som han samarbetar med för att förebygga farorna. Jag är drygt halvvägs genom säsong två och hittills är det en bra om än extremt snubbig serie. Jag står ut med det dels eftersom jag vet att det kommer bli bättre snart och dels eftersom de kvinnliga karaktärer som faktiskt dyker upp, speciellt de som är återkommande, generellt är väldigt bra skrivna. Men de ser ju alla likadana ut. Läs vidare ...

Brooklyn 99

Foxs humorserie Brooklyn Nine-Nine har blivit min bästa feel good-serie. Det är Brooklyn Nine-Nine jag tittar på när jag tar en lunchpaus från skolarbetet och behöver rensa hjärnan lite. Brooklyn Nine-Nine åker ofta på om jag har en dålig dag eller huvudvärk. Den är rolig och mysig och, viktigast av allt, varje avsnitt är bara tjugo minuter långt – perfekt när en vill ha bra tv-underhållning men inte orkar engagera sig i något alltför långdraget. Läs vidare ...

Postapokalyps när det är som bäst

Jag måste erkänna att jag dömde ut The 100 första gång jag såg en poster om den. Jag fick för mig att detta är en i raden av postapokalypser där alla ser nyduschade och superfräscha ut (när hinner de duscha och var får de tag på hårgelé?).

Ska jag vara helt ärlig så är jag också trött på YA-tropen ”Tonåringar måste kämpa för sin överlevnad, de vuxna är frånvarande eller oansvariga”. Läs vidare ...

I ain’t afraid of no ghosts

Nu är det dags att bekänna en sak för er, kära läsare.

Jag är lite av en fegis.

Jag tål inte splatterskräck, tortyrscener och blod. Jag dör av nervositet då det är sån där spännande musik och någon hoppar ut från ett gömställe med blodig kniv. Jag drömmer mardrömmar om jag ser en film som skrämmer mig, även om det är Gremlins (tydligen, testade det häromdagen). Läs vidare ...

Bomb Girls: ”If you sew buttons, you can thread a detonator”

Eftersom jag känner lite att det är min plikt i livet att ge ouppmärksammade kvinnocentrerade kanadensiska serier lite retroaktiv kärlek, återpublicerar jag det här (något omskrivna) inlägget om Bomb Girls från In Another Library.

Bomb Girls är en serie om 18 avsnitt uppdelade i två säsonger och utspelar sig i början av 1940-talet under andra världskriget då kvinnor fick kliva in i bland annat fabriker för att fylla de jobb som männen som var ute och stred på andra sidan Atlanten lämnat efter sig. Den Toronto-belägna fabrik kvinnorna i Bomb Girls arbetar på tillverkar, som seriens namn antyder, bomber. Det är ett tungt och riskfyllt arbete men såväl den frihet en egen lön för med sig som chansen att hjälpa deras soldater att vinna kriget gör det värt mödan. Läs vidare ...

Strange Empire: ”No law here but our own”

Jag trodde att min största tv-sorg var och skulle förbli hur totalt Spartacus misslyckades med så mycket de gjort så bra i tidigare säsonger i den avslutande War of the Damned – fram tills jag började titta på Strange Empire, en kanadensisk tv-serie som marknadsförts som en “feminist western” och den lades ned efter endast en säsong på grund av låga tittarsiffror. Läs vidare ...

UnREAL: ”We’re selling true love here. True love, people!”

När jag började titta på dramaserien UnREAL, som handlar om inspelningen av en dokusåpa, var det med tanken att det kanske skulle vara lagom tramsigt för en trött kväll. Boy, was I wrong. Det här är brutalt och efter bara en liten stund var jag helt uppslukad.

UnREAL handlar om den bisarra inspelningen av dokusåpan ”Everlasting”, som uppenbart föreställer den riktiga dokusåpan The Bachelor, där en snygg och rik man per säsong letar efter kärleken. Ni känner kanske till upplägget: En eller flera kvinnor blir bortvalda i varje vecka, och den som är kvar sist blir kanske hans fru, woho! UnREAL följer till viss del deltagarna i den fiktiva dokutävlingen, men främst teamet av producenter, och är så giftigt elak mot den typen av känsloporrig reality-tv att det är helt fantastiskt. Mycket mörk humor och mycket bara mörkt. (Sarah Gertrude Shapiro som är en av seriens skapare har för övrigt själv jobbat med riktiga The Bachelor under flera säsonger.) Läs vidare ...

Sexuellt våld på tv: Spartacus vs. Game of Thrones

Det här började som en kommentar till Annas inlägg It is a fucking start, om hur sexuellt våld och hämnd skildras i vår gemensamma favorit, världens bästa-och-sämsta tv-serie Spartacus, men det blev för långt.

Jag har ägnat orimligt mycket tid åt att fundera på skillnaden mellan hur nakenhet och sexuellt våld skildras i Spartacus och Game of Thrones. GoT har ju, med rätta, fått en del skit på det området. Spartacus har nog mer av dessa inslag, men hanterar dem oftare på ett sätt som inte gjorde mig lika obekväm, trött och arg. Om jag någon gång får för mig att se om båda med hyfsat kort tid emellan lär det komma en hel jävla uppsats. Men tills det: Läs vidare ...

It is a fucking start

Förekomsten av sexuellt våld på tv-skärmen har debatterats rätt intensivt den senaste tiden, och det med rätta. Tv och film har stora problem med både hur de skildrar sexuellt våld samt hur de i efterhand väljer att diskutera och försvara dessa skildringar. Jag tycker att en överlag ska vara jävligt försiktig när en väljer att skildra sexuellt våld i en kulturell text, och att det aldrig går att vifta bort kritik med ”historisk korrekthet!” eller något lika puckat. Oavsett i vilken typ av värld eller tid din berättelse är satt, spelar hur sexuellt våld porträtteras roll. Vanligtvis används sexuellt våld mot kvinnliga karaktärer på tv får att fylla en av tre funktioner: för att motivera en manlig karaktär; för att förklara varför hon är så hård och ‘okvinnlig’; eller som windowdressing för att förmedla att vi befinner hos i en hård och gritty miljö/tid/värld. I extremt få fall så hanteras faktiskt sexuellt våld som det tunga ämne det är – för det mesta är det bara en (tröttsam och överanvänd) plot device. Mycket har skrivits om detta och många av de dåliga exempel som finns därute, så därför tänkte jag itsället ta upp ett bra exempel: Spartacus. Läs vidare ...

Varför jag hatar folk som hatar starka kvinnliga karaktärer

Rubriken åsido så förstår jag faktiskt varför folk hatar ‘starka kvinnliga karaktärer’. Jag är inte heller överförtjust i dem. Men vad jag hatar ännu mer är att folk om och om igen verkar missuppfatta vad problemet är med alla dess ‘starka kvinnliga karaktärer’ som Hollywood öser ur sig i film efter film, tv-serie efter tv-serie. Jag var på en sf-kongress för någon vecka sedan och gick på den obligatoriska ‘Kvinnor i fantastik – varför beter de sig som män?’-panelen (seriöst får en inte anordna en sf-kongress om inte den panelen finns med eller vad är grejen?). Där kom de vanliga invändningarna upp: starka kvinnliga karaktärer är bara män i ny förpackning, femininitet måste uppvärderas, varför måste alla kvinnliga karaktärer ha så mycket muskler (eh?), och så vidare i all oändlighet. Läs vidare ...