Dead of Summer

För någon vecka sedan insåg jag att det jag såg fram emot mest i tv-väg var säsongsavslutningen av flaggviftande hjältedravlet The Last Ship. Om inte det är ett tecken på att jag inte har följt någonting riktigt bra på ett tag så vet jag inte vad det är. Så vad har jag tittat på för undermåliga grejer? En av dem är Dead of Summer. Läs vidare ...

”Forgive me for my wrongs, I have just begun” – Suicide Squad

Det finns filmer som är charmigt dåliga. Cheesy och over the top, men ändå roliga och värda att slänga bort två timmar av sitt liv på. Suicide Squad är inte en sådan film. Suicide Squad är en film där en rastlöst sitter av tiden i biosalongen medan en pinsam röra av actionsekvenser, taskigt skådespel och förspilld potential spelas upp på duken och undrar hur det är möjligt att så mycket pengar och så mycket resurser lagts på något så ofantligt mediokert. Suicide Squad är inte den sämsta film jag någonsin sett men däremot är den oerhört provocerande i sin menlöshet. Läs vidare ...

Central Intelligence: ”You’re like Jason Bourne in jorts!”

Häromkvällen var jag och såg actionkomedin Central Intelligence med Dwayne Johnson och Kevin Hart i huvudrollerna på bio tillsammans med Nahal och hennes syster. Filmen handlar om Bob Stone som återvänder till sin hemstad för sin high school reunion och söker upp sin enda och bästa vän från skolan, Calvin Joyner, för att ses för första gången på tjugo år. Vad Calvin inte vet är att Bob, som var skolans mest utsatta mobboffer under skolåren, har blivit en hemlig CIA-agent och är på väg att dra in honom i ett komplicerat terroristfall. Läs vidare ...

OITNB, Poussey och perspektiv

Innehåller spoilers för säsong fyra av OITNB.

Fjärde säsongen av Orange Is the New Black släpptes för en dryg vecka sedan och har redan hunnit röra upp mycket känslor, framförallt på grund av att seriens fanfavorit Poussey i näst sista avsnittet dödas av en vakt vid en fredlig protestaktion bland samtliga fångar på anstalten som klimax i det narrativa arc influerat av dödsskjutningarna av svarta män och kvinnor i USA, Black Lives Matter och I Can’t Breathe som byggts upp genom säsongen. Poussey är den artonde queera kvinnliga karaktären som dött på tv i år. Läs vidare ...

Just noise in the system

Jag reagerade med blandade känslor när jag hörde att Person of Interest skulle läggas ned efter en femte avslutande och dessutom nedkortad säsong. Å enda sidan kändes det bra att serien skulle få avslutas på topp istället för att pågå för länge och hinna försämras och att en säsong på tretton avsnitt snarare än 22 bara skulle göra serien gott genom att eliminera filler-avsnitten. Å andra sidan kändes det tråkigt eftersom det alltid är trist när en serie en älskar läggs ned, trots att en vet att inget bra varar för evigt. Sista avsnittet, return 0, sändes för ett par veckor sedan och jag tänkte att det var dags att sammanfatta mina tankar kring sista säsongen. Läs vidare ...

Första titten på Wynonna Earp

Syfys nya övernaturliga Västern-serie Wynonna Earp, gjord av en av skaparna till Lost Girl och Killjoys, är baserad på serietidningarna med samma namn som handlar om en fiktiv ättling till den historiska figuren Wyatt Earp, en av Vilda Västerns mest kända revolvermän. Wynonna är hans barns barnbarn och det vilar en förbannelse över hela hennes familj – Wyatt avrättade 77 brottslingar under sin livstid och när varje ny Earp-ättling fyller 27, vaknar dessa 77 till liv igen som odöda kannibaler. Ättlingens jobb är att skicka tillbaka dem till helvetet med hjälp av Wyatts revolver, Peacemaker, och först när en ättling lyckats döda alla 77 kommer familjen få frid. Läs vidare ...

The 100 och döden

Det senaste avsnittet av The 100 ”Stealing Fire” avslutades med att en svart man släpades ut ur en fängelsecell i kedjor för att knäböjande avrättas i en lerpöl i en extremt grafiskt detaljerad slow-motionsscen. Två avsnitt efter att The 100 hamnat i hetluften då de efter en hel säsongs queerbaiting dödat Lexa, dör ytterligare en av seriens minoritetskaraktärer och fanfavoriter på ett vad som känns som närapå utstuderat grymt vis. Utförandet av Lexas död fick (och får fortfarande) kritik för hur seriens skapare använt henne och hennes förhållande med Clarke som en PR-kampanj för att sedan döda henne på exakt samma vis som Tara i Buffy dog – händelsevis den dödsscen som blivit det exempel som främst associeras med intåget av The Dead Lesbian Trope på amerikansk tv. Läs vidare ...

The Faith Diaries

För alla som, precis som vi på Onda Cirkeln, sett och gillat UnREAL har Lifetime precis släppt The Faith Diaries, en webbaserad mini-serie som handlar om Faith efter hennes tid på seriens fiktiva version av Bachelor-såpan.

I The Faith Diaries får Faith ett modellkontrakt med Silver Spur Jeans och flyttar till Los Angeles tillsammans med sin bästa vän-och-kanske-flickvän Amy. Uppväxta i en konservativ småstad i Texas som de är, är L.A. helt nytt för dem – på såväl gott och ont. Serien består av tio avsnitt på ca tre minuter vardera men lyckas göra mycket med den tiden. The Faith Diaries är betydligt mindre nattsvart cynisk än UnREAL och har mer av en underhållande ton samtidigt som den på ett finstämt vis skildrar Faith och Amys faktiska och figurativa resa från Texas till L.A. och vad det innebär för dem, deras tro och deras relation. Läs vidare ...

Jus drein jus daun

Spoilervarning för The 100 3×07.

Jag hade tänkt skriva ett genomtänkt inlägg om Lexas död på The 100, om queerbaiting och hur HBTQ-karaktärer får fungera som billiga marknadsföringsverktyg, om serieskapare som gör serier fulla av roliga, smarta intertextuella referenser men tror att deras berättelser är unika, visionära snöflingor när det gäller representationspolitik, om hur CW borde lärt sig sin läxa redan med Sara Lance och Nyssa al Ghul, om hur jag i en värld där tv- och filmrepresentationen av queera kvinnor inte främst bestod av 1) tragedi, 2) mjukporr skapad av män för män, eller 3) en otrevlig kombination av ovanstående, skulle tyckt att ”Thirteen” var ett fantastiskt avsnitt, och det faktum att Lexas dödsscen är så gott som en exakt repris av Taras i Buffy känns snudd på sadistiskt, men jag är dränkt i tentaplugg och orkar inte. Läs vidare ...

Xena – The Next Generation

När jag var liten (typ mellanstadie-/högstadieåldern) var Äventyrssöndag en grej. Det var tre avsnitt actionshower med antikens Grekland, typ, som fond, och man fick följa Herkules och Xena och ibland även unge Herkules (kudos Ryan Gosling, som ändå lyckades göra en karriär efter detta). Det var roligt och engagerande och inte särskilt bra tv. Ärligt, var man inte gammal och woke nog att fatta hur banbrytande Xena var, så var det ju mest ganska halvdana actionscener och halvbra repliker. Lucy Lawless var absurt snygg som Xena och jag tyckte verkligen om henne, men kom liksom aldrig in i grejen innan serien slutade gå på TV. Jag bar också på en stor irritation gentemot bästa vännen Gabrielle, vilket jag inte alls kommer ihåg bakgrunden till. Läs vidare ...

Det är en ny tid

Nu har Fröken Frimans krig kommit och gått igen – det faktum att seriens säsonger bara är tre timslånga avsnitt är både bra och dåligt. Bra eftersom det korta formatet egentligen är till berättelsen fördel och gör att den hålls ihop och inte vindlar iväg in i pinsam svensk tv-träsket, men dåligt eftersom en ju bara vill ha mer, mer, mer. Det är inte heller bara seriens feministiska tematik som lockar – Fröken Frimans krig är också ett utomordentligt tjusigt kostymdrama som får mig att tråna fejknostalgiskt efter välsydda västar och att få gå och handla i en butik där alla ens matvaror säljs i fina, gedigna små kartong- och glasförpackningar. Läs vidare ...

The Girl King

Den 8 december 1626 föds drottning Kristina på slottet Tre Kronor och antas till en början vara rikets efterlängtade prins. Trots misstaget utses hon till tronarvinge och uppfostras som en prins av Sverige och när hennes far dör tar hon över tronen. The Girl King tar vid när Kristina precis fyllt arton och officiellt krönts och är berättelsen om hur hon försöker styra sitt rike, göra Sverige till ett kulturens centrum, om de konservativa krafter som försöker kontrollera henne och om hennes förälskelse i hovdamen Ebba Sparre. Det är ett fascinerande fiktivt porträtt av en fascinerande historisk figur och Malin Buska gestaltning av den viljestarka, lynniga drottningen är lysande. Filmen är engelskspråkig, men många av skådespelarna är från Sverige och Finland och jag hade väntat mig att den skandinaviskt klingande engelskan skulle kännas klumpig och störig, men den fungerar överlag förvånansvärt väl. Läs vidare ...

Jenny’s Wedding

Jenny’s Wedding handlar om Jenny (Katherine Heigl), som när hon bestämmer sig för att hon vill gifta sig med sin flickvän sedan fem år tillbaka, Kitty (Alexis Bledel), måste komma ut för sin familj som hittills levt i ovisshet om det faktum att Kitty inte är hennes väldigt närstående rumskompis. Jag hade fått intrycket av att filmen skulle vara lite som en lesbisk version av Mitt stora feta grekiska bröllop – en komedifilm om att planera ett bröllop och hantera sin ofta jobbiga men i slutändan ändå kärleksfulla familj på samma gång. Istället är Jenny’s Wedding inte komisk alls, utan en dramafilm där Jennys bröllop inte handlar speciellt mycket om Jenny och Kitty, utan om Jennys konventionella familj som hanterar sin dotters lesbiskhet väldigt dåligt. Som sådan är den också en sämre film än vad den hade kunnat vara. Läs vidare ...

Morality in a machine

Person of Interest är min senaste intensiva, sitta-klistrad-vid-tvn-och-se-sju-avsnitt-i-rad tv-serieförälskelse. Jag har tidigare beskrivit den som en low-key cyberpunkthriller, men “superhjälteserie för människor som anser sig vara för vuxna för superhjältar” skulle också fungera. Grejen med Person of Interest är att den är en utpräglad genre-serie, men på ett väldigt sneaky vis. På ungefär samma vis som med Orphan Black smiter dess science fiction-tematik under radarn genom att fokusera på ett parallellt och nästan identiskt här och nu, snarare än en avlägsen silverkromad framtid. Läs vidare ...

Jessica Jones, del 2: Nightmare Barbie’s Dreamhouse bullshit

Spoilervarning för hela säsong ett av Jessica Jones!

Jessica Jones är ju som bekant den andra kvinnocenterade installationen i MCU efter Agent Carter och precis som i dess systerserie behandlas sexism som ett återkommande tema. Även om jag tyckte mycket om Agent Carter och det egentligen känns onödigt att dra paralleller tycker jag att Jessica Jones behandlar ämnet på ett betydligt mer skickligt vis – mindre sexistiska schablonkaraktärer som tar upp plats, mer fokus på kvinnor och relationer dem emellan och med manliga antagonister som framgår som så mycket mer skrämmande på grund av att de faktiskt är tredimensionella karaktärer och inte karikatyrer. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg är Tennants Kilgrave djupt obehaglig, mycket på grund av hur trevlig och charmig han kan vara – så länge han får som han vill. Eller som en annan recensent uttryckte det: “[Kilgrave’s] superpower is being a straight white man in America”. Läs vidare ...