Brooklyn 99

Foxs humorserie Brooklyn Nine-Nine har blivit min bästa feel good-serie. Det är Brooklyn Nine-Nine jag tittar på när jag tar en lunchpaus från skolarbetet och behöver rensa hjärnan lite. Brooklyn Nine-Nine åker ofta på om jag har en dålig dag eller huvudvärk. Den är rolig och mysig och, viktigast av allt, varje avsnitt är bara tjugo minuter långt – perfekt när en vill ha bra tv-underhållning men inte orkar engagera sig i något alltför långdraget. Läs vidare ...

Carmilla

Carmilla är, som de flesta säkert vet, en vampyrberättelse som skrevs av Joseph Sheridan Le Fanu och publicerades första gången 1871. Till skillnad från Dracula, som dök upp drygt två decennier senare och är tydligt inspirerad av Le Fanus berättelse, har den inte inkluderats i vår populärkulturella kanon på riktigt samma vis – det är mycket mera troligt att en påträffar Carmilla genom referenser i dödsmetalltexter än på tv-skärmen. Läs vidare ...

Bomb Girls: ”If you sew buttons, you can thread a detonator”

Eftersom jag känner lite att det är min plikt i livet att ge ouppmärksammade kvinnocentrerade kanadensiska serier lite retroaktiv kärlek, återpublicerar jag det här (något omskrivna) inlägget om Bomb Girls från In Another Library.

Bomb Girls är en serie om 18 avsnitt uppdelade i två säsonger och utspelar sig i början av 1940-talet under andra världskriget då kvinnor fick kliva in i bland annat fabriker för att fylla de jobb som männen som var ute och stred på andra sidan Atlanten lämnat efter sig. Den Toronto-belägna fabrik kvinnorna i Bomb Girls arbetar på tillverkar, som seriens namn antyder, bomber. Det är ett tungt och riskfyllt arbete men såväl den frihet en egen lön för med sig som chansen att hjälpa deras soldater att vinna kriget gör det värt mödan. Läs vidare ...

Strange Empire: ”No law here but our own”

Jag trodde att min största tv-sorg var och skulle förbli hur totalt Spartacus misslyckades med så mycket de gjort så bra i tidigare säsonger i den avslutande War of the Damned – fram tills jag började titta på Strange Empire, en kanadensisk tv-serie som marknadsförts som en “feminist western” och den lades ned efter endast en säsong på grund av låga tittarsiffror. Läs vidare ...

UnREAL: ”We’re selling true love here. True love, people!”

När jag började titta på dramaserien UnREAL, som handlar om inspelningen av en dokusåpa, var det med tanken att det kanske skulle vara lagom tramsigt för en trött kväll. Boy, was I wrong. Det här är brutalt och efter bara en liten stund var jag helt uppslukad.

UnREAL handlar om den bisarra inspelningen av dokusåpan ”Everlasting”, som uppenbart föreställer den riktiga dokusåpan The Bachelor, där en snygg och rik man per säsong letar efter kärleken. Ni känner kanske till upplägget: En eller flera kvinnor blir bortvalda i varje vecka, och den som är kvar sist blir kanske hans fru, woho! UnREAL följer till viss del deltagarna i den fiktiva dokutävlingen, men främst teamet av producenter, och är så giftigt elak mot den typen av känsloporrig reality-tv att det är helt fantastiskt. Mycket mörk humor och mycket bara mörkt. (Sarah Gertrude Shapiro som är en av seriens skapare har för övrigt själv jobbat med riktiga The Bachelor under flera säsonger.) Läs vidare ...

Hoist the colours!

Jag tyckte inte om säsong ett av Black Sails. Alls. Eller okej, jag gillar pirater. Den var visuellt snygg. Jag gillade att se på när Eleanor bossade runt män. Uppenbarligen gillade jag tillräckligt med saker för att återvända för säsong två. Skam den som ger sig! Och trots att mitt liv antagligen hade varit mer givande och jag en gladare person om jag kunde släppa dåliga serier är jag glad att jag valde att se säsong två av Black Sails, för till skillnad från sin föregångare är den nämligen bra. Läs vidare ...

Varför jag hatar folk som hatar starka kvinnliga karaktärer

Rubriken åsido så förstår jag faktiskt varför folk hatar ‘starka kvinnliga karaktärer’. Jag är inte heller överförtjust i dem. Men vad jag hatar ännu mer är att folk om och om igen verkar missuppfatta vad problemet är med alla dess ‘starka kvinnliga karaktärer’ som Hollywood öser ur sig i film efter film, tv-serie efter tv-serie. Jag var på en sf-kongress för någon vecka sedan och gick på den obligatoriska ‘Kvinnor i fantastik – varför beter de sig som män?’-panelen (seriöst får en inte anordna en sf-kongress om inte den panelen finns med eller vad är grejen?). Där kom de vanliga invändningarna upp: starka kvinnliga karaktärer är bara män i ny förpackning, femininitet måste uppvärderas, varför måste alla kvinnliga karaktärer ha så mycket muskler (eh?), och så vidare i all oändlighet. Läs vidare ...

You keep failing this city, asshat.

Ni som följt Onda Cirkelns medlemmar över Twitter sedan tidigare, vet att CW-serien Arrow är ett återkommande problem för flera utav oss.

I början var Arrow en underhållande, ganska gritty tv-serie om Oliver Queen, playboy miljonär som strandats på en öde ö, som sedan kommer tillbaka till sin hemstad Starling City och tar upp bågen och kåpan för att rensa upp i staden som en annan budget-Batman. Till sin hjälp har han John Diggle, föredetta amerikansk militärspecialist, som för allmänheten poserar som Queens livvakt. Sedan får teamet tillskott av hackaren Felicity Smoak, en smart, ambitiös tjej som bidrar till mycket av seriens humor. Läs vidare ...

Alena

Allt blir katastrof när Alena börjar på den elitistiska privatskolan Ekensberg. Som outsider trakasseras hon varje dag av de andra tjejerna på skolan, anledda av den populära Filippa. Men hon har en beskyddare – den mystiska Josefin, som inte tänker låta minsta oförätt gentemot Alena gå ostraffad förbi. Läs vidare ...