Central Intelligence: ”You’re like Jason Bourne in jorts!”

Häromkvällen var jag och såg actionkomedin Central Intelligence med Dwayne Johnson och Kevin Hart i huvudrollerna på bio tillsammans med Nahal och hennes syster. Filmen handlar om Bob Stone som återvänder till sin hemstad för sin high school reunion och söker upp sin enda och bästa vän från skolan, Calvin Joyner, för att ses för första gången på tjugo år. Vad Calvin inte vet är att Bob, som var skolans mest utsatta mobboffer under skolåren, har blivit en hemlig CIA-agent och är på väg att dra in honom i ett komplicerat terroristfall. Läs vidare ...

Sårbarhet, mänsklighet och kvinnliga karaktärer

Jag påbörjade en twitterrant med tweeten ovan men insåg att jag hade mer att säga än vad jag förmådde uttrycka genom Twitter så det fick bli ett blogginlägg istället.

Har ni tänkt på hur varenda person inblandad i att skapa actiondriven popkultur med kvinnliga karaktärer – regissörer, manusförfattare, skådisar, etc – ständigt pratar om hur viktigt det är att deras kvinnliga hjältar är både badass och sårbara på samma gång? Missförstå mig rätt, det är viktigt med kvinnor som får vara sårbara på diverse sätt utan att förminskas eller hånas för det, men vid någon punkt verkar detta insisterande på (alltid en specifik typ av) sårbarhet börjat kopplats ihop med vad som gör en kvinnlig actionhjälte mänsklig och, i längden, välskriven. Läs vidare ...

Jessica Jones, del 2: Nightmare Barbie’s Dreamhouse bullshit

Spoilervarning för hela säsong ett av Jessica Jones!

Jessica Jones är ju som bekant den andra kvinnocenterade installationen i MCU efter Agent Carter och precis som i dess systerserie behandlas sexism som ett återkommande tema. Även om jag tyckte mycket om Agent Carter och det egentligen känns onödigt att dra paralleller tycker jag att Jessica Jones behandlar ämnet på ett betydligt mer skickligt vis – mindre sexistiska schablonkaraktärer som tar upp plats, mer fokus på kvinnor och relationer dem emellan och med manliga antagonister som framgår som så mycket mer skrämmande på grund av att de faktiskt är tredimensionella karaktärer och inte karikatyrer. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg är Tennants Kilgrave djupt obehaglig, mycket på grund av hur trevlig och charmig han kan vara – så länge han får som han vill. Eller som en annan recensent uttryckte det: “[Kilgrave’s] superpower is being a straight white man in America”. Läs vidare ...

Brooklyn 99

Foxs humorserie Brooklyn Nine-Nine har blivit min bästa feel good-serie. Det är Brooklyn Nine-Nine jag tittar på när jag tar en lunchpaus från skolarbetet och behöver rensa hjärnan lite. Brooklyn Nine-Nine åker ofta på om jag har en dålig dag eller huvudvärk. Den är rolig och mysig och, viktigast av allt, varje avsnitt är bara tjugo minuter långt – perfekt när en vill ha bra tv-underhållning men inte orkar engagera sig i något alltför långdraget. Läs vidare ...

Varför jag hatar folk som hatar starka kvinnliga karaktärer

Rubriken åsido så förstår jag faktiskt varför folk hatar ‘starka kvinnliga karaktärer’. Jag är inte heller överförtjust i dem. Men vad jag hatar ännu mer är att folk om och om igen verkar missuppfatta vad problemet är med alla dess ‘starka kvinnliga karaktärer’ som Hollywood öser ur sig i film efter film, tv-serie efter tv-serie. Jag var på en sf-kongress för någon vecka sedan och gick på den obligatoriska ‘Kvinnor i fantastik – varför beter de sig som män?’-panelen (seriöst får en inte anordna en sf-kongress om inte den panelen finns med eller vad är grejen?). Där kom de vanliga invändningarna upp: starka kvinnliga karaktärer är bara män i ny förpackning, femininitet måste uppvärderas, varför måste alla kvinnliga karaktärer ha så mycket muskler (eh?), och så vidare i all oändlighet. Läs vidare ...

”Thought somehow you girls were above all that”: Fury Road och femininiteter

De flesta har vid det här laget antagligen hört om och några av de många diskussioner som florerar kring rebooten av Mad Max-franchisen i form av Mad Max: Fury Road angående filmens feministiska tematik. Jag tänker inte återigen debattera Fury Roads ‘feminism’* som sådan, utan snarare diskutera den typ av kritik som riktats mot filmen av bland annat Feminist Frequency, som menar att en actionfilm som innehåller och glorifierar våld så till den grad som Fury Road ändå gör aldrig kan vara ‘feministisk’. Jag, som en person som älskar våldsporriga actionfilmer, håller med om att huruvida glorifierat våld kan eller bör tolkas som progressivt är en komplicerad diskussion som jag inte kommer ta i dess helhet här. Det jag vill diskutera är just den här idén om att feminismen – och, i direkt förlängning, kvinnor – alltid måste vara så jävla mycket bättre i en värld där deras underordning hela tiden säkerställs med direkt och indirekt våld. Detta är en idé som jag anser ges en välbehövlig känga i Fury Road, vilket jag tycker är en intressant skildring i en film vars centrala tema är kvinnlig frigörelse. Läs vidare ...