The Last Ship är en apokalypshistoria om besättningen på ett amerikansk krigsskepp, som när de återvänder från en övning i Arktis upptäcker att resten av världen har drabbats av en svår pandemi. Ombord finns förutom militärer också några mikrobiologer, så självklart ska de försöka rädda världen.
Förra veckan sändes sista avsnittet av säsong tre av The 100. Som alla som följt den här bloggen vet så har The 100 varit lite av en bergochdalbana för mig – jag älskade de första två säsongerna, blev sjukt taggad på början av säsong tre och tappade närapå helt intresset när serien halvvägs genom den deteriorerade i någon slags tragisk shockvalue-döda-alla-som-inte-är-vita-dudes-spiral av strunt. Jag var tillräckligt hooked på serien för att fortsätta titta trots att varje efterföljande avsnitt gjorde mig mer och mer besviken – fram tills de sista två, ”Perverse Instantiation” del 1 och 2, där serien lyckas återfå åtminstone lite av sin forna storhet. (Vilket inte betyder att jag förlåtit dem för Lexa eller Lincoln. Eller Hannah. Eller Monroe. Eller Anya.)
Innehåller spoilers för The 100 säsong tre.
Det är äntligen nytt år och våra favoritserier har börjar återkomma, tjohej! I fredags hade jag en episk tv-tittardag med säsongspremiärer av Agent Carter, Legends of Tomorrow och – bäst av allt – The 100. Första avsnittet för säsongen heter ”Wanheda, Part One” och refererar till Clarke som efter att ha bränt trehundra Trikru-krigare till döds i säsong ett och besegrat deras största fiende the Mountain Men genom att döda dem allihop i säsong två har blivit en legend bland Trikru: Wanheda, Commander of Death. När säsong tre tar sin början lever hon ute i den djupa skogen, så långt borta från allt som påminner henne om vad hon gjort som hon kan komma, och lajvar Trikru med rödfärgat hår och livnär sig genom att brottas med stora kattdjur.
Snart är det nytt år vilket innebär nya serier, men framförallt – nya säsonger av gamla serier!
Säsong två av Fröken Frimans krig har premiär på juldagen, så tekniskt sett inte nästa år, men den får vara med ändå. Den bästa svenska serie jag sett de senaste åren (och antagligen den enda, men äsch) är tillbaka och den här gången kämpar Dagmar Friman och hennes vänner och vapendragare inte bara för sin butik, utan också för kvinnors rösträtt. Tjusigt kostymdrama och kvinnohistoria är nog exakt vad en behöver efter julaftonskoman.
Fredrik Strage skriver om rock och det gångna året och att inget ”rockade så hårt som Mad Max: Fury Road […] Rockandet sköts av årets mest minnesvärda filmfigur: Coma The Doof Warrior, en blind gitarrist som går loss på sin eldsprutande gura medan diktatorn Immortan Joe rullar ut i strid”. Vidare skriver han, fortfarande hänförd av Fury Roads explosiva metalcred, ”Det känns logiskt att Ben Smith-Petersen, en stuntman som spelar The Doof Warrior i vissa scener, gifte sig med Riley Keough som är slavinna i filmen – och barnbarn till Elvis Presley”. The Doof Warrior, årets mest minnesvärda filmfigur. Capable, en slavinna, vars skådespelerska bara är intressant på grund av vem hennes morfar var. Kanske är det bara ett klumpigt ordval på grund av ordbegränsningen, men hur kan en titta på Fury Road och tycka att ”slavinna” är det bästa ord för att beskriva Keoughs karaktär? Hur kan en titta på Fury Road och tycka att The Doof Warrior, som sammanlagt har ungefär fem minuters skärmtid, är det bästa med filmen?
Jag måste erkänna att jag dömde ut The 100 första gång jag såg en poster om den. Jag fick för mig att detta är en i raden av postapokalypser där alla ser nyduschade och superfräscha ut (när hinner de duscha och var får de tag på hårgelé?).
Ska jag vara helt ärlig så är jag också trött på YA-tropen ”Tonåringar måste kämpa för sin överlevnad, de vuxna är frånvarande eller oansvariga”.
De flesta har vid det här laget antagligen hört om och några av de många diskussioner som florerar kring rebooten av Mad Max-franchisen i form av Mad Max: Fury Road angående filmens feministiska tematik. Jag tänker inte återigen debattera Fury Roads ‘feminism’* som sådan, utan snarare diskutera den typ av kritik som riktats mot filmen av bland annat Feminist Frequency, som menar att en actionfilm som innehåller och glorifierar våld så till den grad som Fury Road ändå gör aldrig kan vara ‘feministisk’. Jag, som en person som älskar våldsporriga actionfilmer, håller med om att huruvida glorifierat våld kan eller bör tolkas som progressivt är en komplicerad diskussion som jag inte kommer ta i dess helhet här. Det jag vill diskutera är just den här idén om att feminismen – och, i direkt förlängning, kvinnor – alltid måste vara så jävla mycket bättre i en värld där deras underordning hela tiden säkerställs med direkt och indirekt våld. Detta är en idé som jag anser ges en välbehövlig känga i Fury Road, vilket jag tycker är en intressant skildring i en film vars centrala tema är kvinnlig frigörelse.
CWs YA-serie The 100 är ett postapokalyptisk actionäventyr baserad på en roman av Kass Morgan med samma namn och utspelar sig i en avlägsen dystopisk framtid där jorden ödelagts av ett långvarigt kärnvapenkrig. En spillra av mänskligheten har bosatt sig på en rymdstation där de gör vad de kan för att överleva, men efter närmare hundra år uppe i skyn börjar stationen sakta men säkert falla sönder. Historien tar sin början när Clarke Griffin och 99 andra ungdomsbrottslingar skickas ned på jorden för att undersöka om den kan tänkas bli beboelig igen. Men väl där nere upptäcker de att jorden kanske inte var fullt så övergiven som de trott och ungdomarna hotas snart av såväl yttre fiender som inre slitningar.