Just noise in the system

Jag reagerade med blandade känslor när jag hörde att Person of Interest skulle läggas ned efter en femte avslutande och dessutom nedkortad säsong. Å enda sidan kändes det bra att serien skulle få avslutas på topp istället för att pågå för länge och hinna försämras och att en säsong på tretton avsnitt snarare än 22 bara skulle göra serien gott genom att eliminera filler-avsnitten. Å andra sidan kändes det tråkigt eftersom det alltid är trist när en serie en älskar läggs ned, trots att en vet att inget bra varar för evigt. Sista avsnittet, return 0, sändes för ett par veckor sedan och jag tänkte att det var dags att sammanfatta mina tankar kring sista säsongen. Läs vidare ...

The 100, säsong 3: ”How you reach the goal matters, too”

Förra veckan sändes sista avsnittet av säsong tre av The 100. Som alla som följt den här bloggen vet så har The 100 varit lite av en bergochdalbana för mig – jag älskade de första två säsongerna, blev sjukt taggad på början av säsong tre och tappade närapå helt intresset när serien halvvägs genom den deteriorerade i någon slags tragisk shockvalue-döda-alla-som-inte-är-vita-dudes-spiral av strunt. Jag var tillräckligt hooked på serien för att fortsätta titta trots att varje efterföljande avsnitt gjorde mig mer och mer besviken – fram tills de sista två, ”Perverse Instantiation” del 1 och 2, där serien lyckas återfå åtminstone lite av sin forna storhet. (Vilket inte betyder att jag förlåtit dem för Lexa eller Lincoln. Eller Hannah. Eller Monroe. Eller Anya.) Läs vidare ...

Helix

När jag först hörde talas om tv-serien Helix för några år sedan blev jag först förväntansfull. Inte bara för att Battlestar Galactica-skaparen Ronald D. Moore hade sitt namn på en tv-serie för första gången på ett antal år, utan för platsen: att farligt virus bryter ut på en arktisk forskningsstation. Jag älskar snöiga miljöer, platser som är lite avskurna från omvärlden, och få saker skrämmer mig som virusberättelser. Här fanns klar potential för klaustrofobisk stämning i en vild, ödslig miljö. Läs vidare ...

The 100 och döden

Det senaste avsnittet av The 100 ”Stealing Fire” avslutades med att en svart man släpades ut ur en fängelsecell i kedjor för att knäböjande avrättas i en lerpöl i en extremt grafiskt detaljerad slow-motionsscen. Två avsnitt efter att The 100 hamnat i hetluften då de efter en hel säsongs queerbaiting dödat Lexa, dör ytterligare en av seriens minoritetskaraktärer och fanfavoriter på ett vad som känns som närapå utstuderat grymt vis. Utförandet av Lexas död fick (och får fortfarande) kritik för hur seriens skapare använt henne och hennes förhållande med Clarke som en PR-kampanj för att sedan döda henne på exakt samma vis som Tara i Buffy dog – händelsevis den dödsscen som blivit det exempel som främst associeras med intåget av The Dead Lesbian Trope på amerikansk tv. Läs vidare ...

Ascension

Ascension är en miniserie från Syfy om sex avsnitt som kom 2014. I den parallella tidslinje som serien konstruerar, skickades 1963 det titulära generationsskeppet ut i rymden för att nå solsystemet Proxima och försöka etablera en mänsklig koloni där. Ascension-projektet skedde i hemlighet men med president Kennedys godkännande mitt under det kalla kriget i ett desperat försök att garantera mänsklighetens överlevnad ifall ett kärnvapenkrig bröt ut på jorden. Direkt efter avfärd kapades all kommunikation med jorden och Ascensions besättning har således levt i något av en tidsbubbla sen dess – ”Hundreds of people out there in space in a world who never knew the summer of love, Betty Friedan, the autobiography of Malcolm X, The Clash, fresh from Father Knows Best exploring the universe”, som en man uttrycker det. Läs vidare ...

The Truth Is Still Out There

Spoileralert för sista säsongen av Arkiv X.

Arkiv X,  kultserien som format en generation av skeptiker och konspirationsteoretiker, är tillbaka!

The X Files var som en drog för mig då jag var ung. Jag kommer än idag ihåg hur jag satt klistrad framför varje avsnitt (trots att jag var för rädd). Jag klippte och färgade håret kopparrött, skaffade ett guldkors samt började gå i kavaj så jag såg ut som Scully. Heck, jag skaffade till och med nya tapeter som såg ut att ha små UFO:n på dem. De var orangea och jättefula. (What can I say, jag gillade UFO:n.) Läs vidare ...

The 100 3×01: ”I did what I had to do, that’s all”

Innehåller spoilers för The 100 säsong tre.

Det är äntligen nytt år och våra favoritserier har börjar återkomma, tjohej! I fredags hade jag en episk tv-tittardag med säsongspremiärer av Agent Carter, Legends of Tomorrow och – bäst av allt – The 100. Första avsnittet för säsongen heter ”Wanheda, Part One” och refererar till Clarke som efter att ha bränt trehundra Trikru-krigare till döds i säsong ett och besegrat deras största fiende the Mountain Men genom att döda dem allihop i säsong två har blivit en legend bland Trikru: Wanheda, Commander of Death. När säsong tre tar sin början lever hon ute i den djupa skogen, så långt borta från allt som påminner henne om vad hon gjort som hon kan komma, och lajvar Trikru med rödfärgat hår och livnär sig genom att brottas med stora kattdjur. Läs vidare ...

Star Wars a.k.a. The Nerd Awakens

Ni har alla väntat på att få höra Onda Cirkelns tankar kring Star Wars – The Force Awakens. Ni har inte väntat förgäves.

(Först och främst vill jag utfärda en spoilervarning för detta inlägg. Som om det fortfarande finns någon där ute som inte sett The Force Awakens ännu. Och om det finns det, get to it!) Läs vidare ...

Lucy

Jag hade inga större förväntningar på Luc Benssons Lucy med Scarlett Johansson i den titulära huvudrollen efter att ha sett trailern som gjorde såväl filmens rasistiska stereotypiseringar som icke-trovärdiga ”människor använder bara 10 procent av sina hjärna!”-premiss uppenbart, men jag väntade mig ändå en lättsmält film med underhållande actionscener och en intressant protagonist, men inte ens det lyckas Lucy leverera. Läs vidare ...

Dead Man Defrosting at its worst: säsong tre av Agents of S.H.I.E.L.D.

Innehåller spoilers för säsong tre av Agents of SHIELD.
Agents of SHIELD
har precis gått på halvtidsuppehåll och är tillbaka om ett par månader. Tredje säsongen har främst fokuserat på två spår som SHIELD-agenterna tampas med, som sedan mer eller mindre vävts ihop. För det första, att ett utomjordiskt ”terrigen” har läckt ut i jordens ekosystem och spritts bland människor med hjälp av fiskolja, så allt fler med latent utomjordiskt DNA börjar utvecklas till så kallade Inhumans. Daisy (tidigare Skye) och SHIELD försöker hitta så många av dessa Inhumans de kan för att hjälpa dem igenom transformationen, som ofta innebär destruktiva och till en början labila krafter, samt förhoppningvis rekrytera dem. Men de stöter på patrull: en nystartad organisation, ATCU (The Advanced Threat Containment Unit), som har precis samma agenda, men ett annat slutmål och som leds av Rosalind Price, ATCUs egna motsvarighet till Coulson. Det andra spåret utgörs av monoliten som Simmons fångades av i slutet av säsong två och som Fitz desperat försöker öppna för att få henne tillbaka. Men monoliten är långt mycket farligare än de trott, och SHIELD är inte de enda som vill försöka öppna den. Läs vidare ...

Morality in a machine

Person of Interest är min senaste intensiva, sitta-klistrad-vid-tvn-och-se-sju-avsnitt-i-rad tv-serieförälskelse. Jag har tidigare beskrivit den som en low-key cyberpunkthriller, men “superhjälteserie för människor som anser sig vara för vuxna för superhjältar” skulle också fungera. Grejen med Person of Interest är att den är en utpräglad genre-serie, men på ett väldigt sneaky vis. På ungefär samma vis som med Orphan Black smiter dess science fiction-tematik under radarn genom att fokusera på ett parallellt och nästan identiskt här och nu, snarare än en avlägsen silverkromad framtid. Läs vidare ...

May the odds be ever in your favor

Mockingjay II” har haft biopremiär igår, och vi har således nått slutet på Katniss Everdeens resa från deltagare i Hungerspelen till rebell, symbol och röst för upproret i Panem.

Den dystopiska ungdomssviten ”Hunger Games” är baserad på Suzanne Collins trilogi med samma namn. Jag och Frida läste böckerna; ”Hunger Games”, ”Catching Fire” och ”Mockingjay” för två somrar sen då vi var på semester i Småland hos hennes föräldrar. Min bokrecension finns här och Fridas här. Jag minns att jag tyckte första boken var superbra, andra boken kändes som ett mellanspel och tredje boken tyckte jag tappade tempo även om slutet var väldigt spännande. Jag kände också en besvikelse över hur Katniss i den tredje boken blev förvandlad till ett offer, förlamad av rädsla. Katniss glöd slocknade, och min hjälte blev sårbar. Men samtidigt som Katniss drabbades av en djup depression fick vi se en nyanserad bild av en hjälte, en realistisk skildring av vad krig gör med oss. The Mockingjay visar att en kvinna kan vara stark även när hon är rädd, deprimerad eller bortdomnad pga av trauma, att styrka kan vara olika saker. Läs vidare ...

SHIELDs up!

Det har inte varit så mycket buzz kring den tredje säsongen av Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D. trots att den startat för drygt två månader sedan. Det känns lite konstigt med tanke på hur stor serien är och hur poppis Marvel-franchisen är just nu. Kanske är det så att man flyttat fokus från SHIELD till andra Marvel-serier så som Agent Carter eller Daredevil, eller så väntar alla spänt på Jessica Jones som kommer till Netflix den 20 november. Eller så är det mot all förmodan så att folk helt enkelt inte tror att SHIELD kan toppa säsong två. Läs vidare ...

Person of Interest och fallet med den mörkhåriga kvinnan

Jag vet ingenting om Person of Interests casting director, men jag är ganska säker på att jag vet vilken typ av kvinnor hen föredrar.

Person of Interest är en slags low-key cyberpunk-thriller som handlar om en man som byggt en maskin som genom att filtrera information från alla typer av övervakningsutrustning kan förutse när en person befinner sig i fara. Han rekryterar en föredetta FBI-agent som han samarbetar med för att förebygga farorna. Jag är drygt halvvägs genom säsong två och hittills är det en bra om än extremt snubbig serie. Jag står ut med det dels eftersom jag vet att det kommer bli bättre snart och dels eftersom de kvinnliga karaktärer som faktiskt dyker upp, speciellt de som är återkommande, generellt är väldigt bra skrivna. Men de ser ju alla likadana ut. Läs vidare ...