The Living and the Dead

Jag skrev i början av veckan att ni borde se The Living and the Dead. Here’s why.

Det är slutet av 1800-talet i England. Gifta paret Appleby – psykologen Nathan och fotografen Charlotte – flyttar från staden till landet i Somerset för att ta över Nathans familjs gård. Det är en omställning med utmaningar för alla inblandade. Charlotte är väldigt intresserad av lantbruk och har många idéer om förnyelse, men hon saknar praktisk erfarenhet och alla som jobbar på gården är såklart inte intresserade av att lyssna på en ung kvinna som har ”lärt sig lantbruk från böcker”. För Nathan river livet i Shepzoy i oläkta sår. Innan Charlotte hade han en annan fru och ett barn, ett barn som drunknade i gårdens damm. Och som om inte de väldigt verkliga problemen som sorg och skuld och hot om dålig skörd var nog, verkar Shepzoys alla gamla spöken och osaliga andar vakna. Det börjar med att prästens dotter blir besatt, och snart har de flesta i byn upplevt något underligt. Även Nathan, som ju är en utbildad man som tror på vetenskapen, ser saker han inte kan förklara på något rationellt vis. Läs vidare ...

The Descent

The Descent är en sån där film som jag har tänkt säkert 100 gånger att jag borde se. Det som äntligen fick mig att göra slag i saken var att författaren Pål Eggert skrev om den på Facebook och tyckte att den borde nämnas oftare när det snackas feministisk kultfilm: ”Märkligt med tanke på att den handlar om ett kamratgäng som uteslutande består av kvinnor som ska undersöka ett grottsystem. Som i alla skräckfilmer råkar de ut för jävliga saker, men samtidigt är de tänkande, kännande och kompetenta personer.” Läs vidare ...

Läskiga kortfilmer

Imorgon är det halloween! Vill ni bli rädda bara en liten stund? Här är några tips:

När jag tittade på dem snubblade jag också över Don’t Answer, som jag visserligen inte gillar lika mycket som de två andra, men som jag tar med på grund av att de har något gemensamt: En sorts vardagsrädsla som jag kan känna igen. Läs vidare ...

Dead of Summer

För någon vecka sedan insåg jag att det jag såg fram emot mest i tv-väg var säsongsavslutningen av flaggviftande hjältedravlet The Last Ship. Om inte det är ett tecken på att jag inte har följt någonting riktigt bra på ett tag så vet jag inte vad det är. Så vad har jag tittat på för undermåliga grejer? En av dem är Dead of Summer. Läs vidare ...

Första titten på Wynonna Earp

Syfys nya övernaturliga Västern-serie Wynonna Earp, gjord av en av skaparna till Lost Girl och Killjoys, är baserad på serietidningarna med samma namn som handlar om en fiktiv ättling till den historiska figuren Wyatt Earp, en av Vilda Västerns mest kända revolvermän. Wynonna är hans barns barnbarn och det vilar en förbannelse över hela hennes familj – Wyatt avrättade 77 brottslingar under sin livstid och när varje ny Earp-ättling fyller 27, vaknar dessa 77 till liv igen som odöda kannibaler. Ättlingens jobb är att skicka tillbaka dem till helvetet med hjälp av Wyatts revolver, Peacemaker, och först när en ättling lyckats döda alla 77 kommer familjen få frid. Läs vidare ...

Helix

När jag först hörde talas om tv-serien Helix för några år sedan blev jag först förväntansfull. Inte bara för att Battlestar Galactica-skaparen Ronald D. Moore hade sitt namn på en tv-serie för första gången på ett antal år, utan för platsen: att farligt virus bryter ut på en arktisk forskningsstation. Jag älskar snöiga miljöer, platser som är lite avskurna från omvärlden, och få saker skrämmer mig som virusberättelser. Här fanns klar potential för klaustrofobisk stämning i en vild, ödslig miljö. Läs vidare ...

The Truth Is Still Out There

Spoileralert för sista säsongen av Arkiv X.

Arkiv X,  kultserien som format en generation av skeptiker och konspirationsteoretiker, är tillbaka!

The X Files var som en drog för mig då jag var ung. Jag kommer än idag ihåg hur jag satt klistrad framför varje avsnitt (trots att jag var för rädd). Jag klippte och färgade håret kopparrött, skaffade ett guldkors samt började gå i kavaj så jag såg ut som Scully. Heck, jag skaffade till och med nya tapeter som såg ut att ha små UFO:n på dem. De var orangea och jättefula. (What can I say, jag gillade UFO:n.) Läs vidare ...

Jennifer’s Body

Jennifer’s Body är en film som har blivit orättvist behandlad av både publik och kritiker, tycker jag. 5.1 på IMDB och 42% och 32% på Rotten Tomatoes? Pfft. På grund av de negativa recensionerna såg jag den inte när den kom (2009) utan det var något år senare, då Sara BE skrev positivt om den i sin dåvarande blogg, som jag gav den en chans. Kritiken har i korthet handlat om dess svajiga ton och att den är en skräckkomedi som varken är läskig eller rolig. Visst förstår jag lite vad de menar med tonen, men när det gäller humorn har folk helt enkelt fel. Den är hur rolig som helst. Läs vidare ...

Hello, Emma

Mitt första bidrag till vår Halloween-vecka är tyvärr inte ett tips, utan mestadels en diss. Men frukta icke, jag ska skriva om bättre saker också.

Detta skrevs när jag hade två-tre avsnitt kvar:

Jag var hemma sjuk några dagar och tittade då på första säsongen av MTV:s nya tv-serie Scream. Hade jag haft något bättre för mig hade jag nog inte sett så långt, men den var lagom underhållande just då. Och nu måste jag ju ändå se klart när jag bara har några få avsnitt kvar. Läs vidare ...

The Cabin in the Woods

Skräckisar är inte min grej. SÅ inte min grej. Att då välja något att skriva om till vår Halloween-temavecka var…

Okej, det var ganska lätt, faktiskt.

Jag har sett ett fåtal skräckfilmer genom åren, men aldrig för att jag tyckte att det verkade en bra idé att bli skrämd, det har alltid varit något annat som lockat. Som till exempel en regissör/producent/författare som jag gillar. Som till exempel Joss Whedon. Som till exempel The Cabin in the Woods. Läs vidare ...

I ain’t afraid of no ghosts

Nu är det dags att bekänna en sak för er, kära läsare.

Jag är lite av en fegis.

Jag tål inte splatterskräck, tortyrscener och blod. Jag dör av nervositet då det är sån där spännande musik och någon hoppar ut från ett gömställe med blodig kniv. Jag drömmer mardrömmar om jag ser en film som skrämmer mig, även om det är Gremlins (tydligen, testade det häromdagen). Läs vidare ...

En titt på hösten

Några av höstens nya tv-serier som jag har tänkt se, eller i alla fall hade tänkt se:

Scream Queens (Fox), började i september. Jag var rätt pepp på Ryan Murphys slasherparodi om sorority-tjejer som dör våldsamt, men efter två avsnitt kände jag tyvärr mest ”meh”. Eller som jag skrev på Twitter för ett tag sedan: jag förväntade mig gapigt, oförskämt och roligt, men fick mest gapigt och oförskämt. Och inte nog med att det inte var särskilt kul (lite underhållande var det ju, men inte tillräckligt för att väga upp det vulgära): det var inte heller ett dugg läskigt, inte ens lite spännande. Jag låter den vara tills vidare och kollar hur recensionerna låter när hela säsongen har gått. Läs vidare ...

Carmilla

Carmilla är, som de flesta säkert vet, en vampyrberättelse som skrevs av Joseph Sheridan Le Fanu och publicerades första gången 1871. Till skillnad från Dracula, som dök upp drygt två decennier senare och är tydligt inspirerad av Le Fanus berättelse, har den inte inkluderats i vår populärkulturella kanon på riktigt samma vis – det är mycket mera troligt att en påträffar Carmilla genom referenser i dödsmetalltexter än på tv-skärmen. Läs vidare ...

Alena

Allt blir katastrof när Alena börjar på den elitistiska privatskolan Ekensberg. Som outsider trakasseras hon varje dag av de andra tjejerna på skolan, anledda av den populära Filippa. Men hon har en beskyddare – den mystiska Josefin, som inte tänker låta minsta oförätt gentemot Alena gå ostraffad förbi. Läs vidare ...