The Descent

The Descent är en sån där film som jag har tänkt säkert 100 gånger att jag borde se. Det som äntligen fick mig att göra slag i saken var att författaren Pål Eggert skrev om den på Facebook och tyckte att den borde nämnas oftare när det snackas feministisk kultfilm: ”Märkligt med tanke på att den handlar om ett kamratgäng som uteslutande består av kvinnor som ska undersöka ett grottsystem. Som i alla skräckfilmer råkar de ut för jävliga saker, men samtidigt är de tänkande, kännande och kompetenta personer.”

Läs vidare ...

Ghostbusters och bristen på kontextbefriad tråk-snygghet

Alla borde läsa den här tumblr-tråden om Holtzmann från Ghostbusters, kvinnliga karaktärer som är sexiga för den kvinnliga blicken och Foz Meadows tillägg om hur kvinnliga karaktärer aldrig får ha en personlig stil utan bara är ”snygga”:

I haven’t seen the film yet, but the above ties into something I’ve been saying for ages about the way female characters are routinely presented as being The Same Kind Of Conventional Beautiful without any reference to context: it ignores the fact that personal presentation is an expression of personality […] The stereotype becomes a cheap shorthand excuse for dressing the characters as though they’re heading for a glamour shoot, because god forbid “this woman cares about fashion” be translated as “wears really gorgeous, practical rainboots and sews pockets into all her skirts” instead of, as it more commonly is, “has perfectly styled long hair worn down at all times and always wears heels, even if they’re an FBI agent in the field”.

Läs vidare ...

Sårbarhet, mänsklighet och kvinnliga karaktärer

Jag påbörjade en twitterrant med tweeten ovan men insåg att jag hade mer att säga än vad jag förmådde uttrycka genom Twitter så det fick bli ett blogginlägg istället.

Har ni tänkt på hur varenda person inblandad i att skapa actiondriven popkultur med kvinnliga karaktärer – regissörer, manusförfattare, skådisar, etc – ständigt pratar om hur viktigt det är att deras kvinnliga hjältar är både badass och sårbara på samma gång? Missförstå mig rätt, det är viktigt med kvinnor som får vara sårbara på diverse sätt utan att förminskas eller hånas för det, men vid någon punkt verkar detta insisterande på (alltid en specifik typ av) sårbarhet börjat kopplats ihop med vad som gör en kvinnlig actionhjälte mänsklig och, i längden, välskriven.

Läs vidare ...

En ska aldrig säga aldrig

Jag är djupt allergisk mot actionhjältinnor som bär högklackade skor i fältet eller när de vet att de rimligen kommer hamna i en situation där de behöver sparka rumpa. Ännu mer allergisk är jag mot att de där tiocentimetersklackarna framställs som en helt logisk, nödvändig och inte minst empowering del av varje actionhjältinnas utstyrsel (om det nu är sant, var är Batmans klackar?).

Läs vidare ...

The Truth Is Still Out There

Spoileralert för sista säsongen av Arkiv X.

Arkiv X,  kultserien som format en generation av skeptiker och konspirationsteoretiker, är tillbaka!

The X Files var som en drog för mig då jag var ung. Jag kommer än idag ihåg hur jag satt klistrad framför varje avsnitt (trots att jag var för rädd). Jag klippte och färgade håret kopparrött, skaffade ett guldkors samt började gå i kavaj så jag såg ut som Scully. Heck, jag skaffade till och med nya tapeter som såg ut att ha små UFO:n på dem. De var orangea och jättefula. (What can I say, jag gillade UFO:n.)

Läs vidare ...

Agent Carter is back!

Spoilervarning för de första två avsnitten av Agent Carter – säsong två.

Den mycket efterlängtade och Agent Carter och hennes shotgun är tillbaka! Denna säsong skickas Carter till L.A. för att lösa en mordgåta, och passar då på att bo i Howard Starks herrgård medan han är iväg och förför Hollywoods filmstjärnor.

Läs vidare ...

Nostalgitripp till alvskogen

Jag slängde mig inte över pilotavsnitten till The Shannara Chronicles samma dag som de kom, utan väntade ett litet tag, och hade därmed chansen att läsa många recensioner och kommentarer från folk som var försiktigt positiva till serien innan jag kollade. Och jag måste säga att när jag väl började titta kunde inte heller jag inte låta bli att svepas med i berättelsen med dess episka – och oväntat snygga! – miljöer, viktiga träd, högtravande dialog, magi och mystiska profetior, ondskan som hotar att förgöra hela världen, orc-wannabes, QUESTEN. Manu Bennett som en grumpy Allanon, Gimli som alvkung.

Läs vidare ...

Jessica Jones, del 2: Nightmare Barbie’s Dreamhouse bullshit

Spoilervarning för hela säsong ett av Jessica Jones!

Jessica Jones är ju som bekant den andra kvinnocenterade installationen i MCU efter Agent Carter och precis som i dess systerserie behandlas sexism som ett återkommande tema. Även om jag tyckte mycket om Agent Carter och det egentligen känns onödigt att dra paralleller tycker jag att Jessica Jones behandlar ämnet på ett betydligt mer skickligt vis – mindre sexistiska schablonkaraktärer som tar upp plats, mer fokus på kvinnor och relationer dem emellan och med manliga antagonister som framgår som så mycket mer skrämmande på grund av att de faktiskt är tredimensionella karaktärer och inte karikatyrer. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg är Tennants Kilgrave djupt obehaglig, mycket på grund av hur trevlig och charmig han kan vara – så länge han får som han vill. Eller som en annan recensent uttryckte det: “[Kilgrave’s] superpower is being a straight white man in America”.

Läs vidare ...

May the odds be ever in your favor

Mockingjay II” har haft biopremiär igår, och vi har således nått slutet på Katniss Everdeens resa från deltagare i Hungerspelen till rebell, symbol och röst för upproret i Panem.

Den dystopiska ungdomssviten ”Hunger Games” är baserad på Suzanne Collins trilogi med samma namn. Jag och Frida läste böckerna; ”Hunger Games”, ”Catching Fire” och ”Mockingjay” för två somrar sen då vi var på semester i Småland hos hennes föräldrar. Min bokrecension finns här och Fridas här. Jag minns att jag tyckte första boken var superbra, andra boken kändes som ett mellanspel och tredje boken tyckte jag tappade tempo även om slutet var väldigt spännande. Jag kände också en besvikelse över hur Katniss i den tredje boken blev förvandlad till ett offer, förlamad av rädsla. Katniss glöd slocknade, och min hjälte blev sårbar. Men samtidigt som Katniss drabbades av en djup depression fick vi se en nyanserad bild av en hjälte, en realistisk skildring av vad krig gör med oss. The Mockingjay visar att en kvinna kan vara stark även när hon är rädd, deprimerad eller bortdomnad pga av trauma, att styrka kan vara olika saker.

Läs vidare ...

Sing me a song of a lass that is gone

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters temahelg Resor i tid och rymd.

Ingen resa i rymd här, men däremot i tid. Tv-serien Outlander, baserad på Diana Gabaldons mycket populära böcker, handlar om brittiska Claire Randall, som efter andra världskrigets slut reser till Skottland med sin man. De har varit åtskilda under kriget – han som soldat, hon som sjuksköterska – och resan är en sorts andra bröllopsresa. Men ett besök vid en stencirkel kastar iväg Claire tillbaka till 1700-talet, där hon både kärar ner sig i kiltbäraren Jamie och blir inblandad i diverse politiska spänningar mellan Skottland och England.

Läs vidare ...

Varför jag hatar folk som hatar starka kvinnliga karaktärer

Rubriken åsido så förstår jag faktiskt varför folk hatar ‘starka kvinnliga karaktärer’. Jag är inte heller överförtjust i dem. Men vad jag hatar ännu mer är att folk om och om igen verkar missuppfatta vad problemet är med alla dess ‘starka kvinnliga karaktärer’ som Hollywood öser ur sig i film efter film, tv-serie efter tv-serie. Jag var på en sf-kongress för någon vecka sedan och gick på den obligatoriska ‘Kvinnor i fantastik – varför beter de sig som män?’-panelen (seriöst får en inte anordna en sf-kongress om inte den panelen finns med eller vad är grejen?). Där kom de vanliga invändningarna upp: starka kvinnliga karaktärer är bara män i ny förpackning, femininitet måste uppvärderas, varför måste alla kvinnliga karaktärer ha så mycket muskler (eh?), och så vidare i all oändlighet.

Läs vidare ...

Myrmannen

Jag gick och såg Ant Man i fredags och tänkte precis samma sak. ”Wow, I can’t wait and see how stupid that’ll be.

Jag hade knappt sett trailern innan och har väldigt dålig koll på denna Marvel-karaktär över lag, så jag visste faktiskt inte riktigt vad jag skulle tro, annat än att jag sett twitterkonversationen mellan Nahal och Frida där de förkastar den och tycker Marvel kunde gjort en Wasp-film istället.

Läs vidare ...

You don’t look ready.

Jag älskar Netflix. ”We’re involved” som Mandela en gång sa i 10 things….
Konceptet är så bra, det är tillgängligt och billigt (relativt, baserat på inkomst), och det har fyllt många kvällar med TV-lycka. Jag har hittat massa nytt, sett om en hel del bra och dåligt men underhållande, och även lyckats se ett antal riktigt kassa filmer sedan Netflix blev en del av min vardag. It’s all good.

Läs vidare ...