”A long time ago, we used to be friends”

Spoilers för Captain America-filmerna, och Avengers: Age of Ultron.

Den 27 april var det Sverigepremiär för Captain America: Civil War, den tredje delen i Captain Americas film-serie. Filmen inledde fas tre i Marvels cinematiska universum, och Maria, Nahal, Fia och Frida rusade förstås iväg till biosalongen för att få sin dos superhjälte-drama. Sedan skrev några av oss det här inlägget och glömde att posta det.

Läs vidare ...

”Forgive me for my wrongs, I have just begun” – Suicide Squad

Det finns filmer som är charmigt dåliga. Cheesy och over the top, men ändå roliga och värda att slänga bort två timmar av sitt liv på. Suicide Squad är inte en sådan film. Suicide Squad är en film där en rastlöst sitter av tiden i biosalongen medan en pinsam röra av actionsekvenser, taskigt skådespel och förspilld potential spelas upp på duken och undrar hur det är möjligt att så mycket pengar och så mycket resurser lagts på något så ofantligt mediokert. Suicide Squad är inte den sämsta film jag någonsin sett men däremot är den oerhört provocerande i sin menlöshet.

Läs vidare ...

Trailer för Wonder Woman

I och med att Comic Con i San Diego hölls för några månader fick vi den första trailern för Wonder Woman. Jag gillar inte hur mycket plats Chris Pines Steve Trevor får i trailern (kan den här filmen fokusera på Dianas relationer till andra kvinnor, snälla) eller amazonernas fula ”rustningar” – inte bara är de sexualiserade och opraktiska, utan ser också ut som de plockats från ett av de där dåliga onlinespelen som alltid dyker upp i irriterande pop-up ads snarare än något som producerats för en storfilm med mångmiljonbudget. Dåligt!

Läs vidare ...

If the apocalypse comes, beep me

Min relation till X-men började redan för 16 år sen då den första X-men-filmen gick på bio. Ett par år har gått sen dess och jag har inte riktigt hängt med i hajpen. Jag har varken sett alla Wolverine-filmerna eller läst serietidningarna.  Dock har filmerna kvalitéer som jag uppskattar; hjältar med superkrafter, humor och episka fajter.

Läs vidare ...

”I’ve never saved the world before. Feels good”

Fia: Legends of Tomorrow som kom i januari har snabbt blivit min nyaste favorit-show efter Wynonna Earp (nu när The 100 lagt sig till med tråkiga fasoner). Kanske var det tidsresorna. Kanske var det Arthur Darvill. Kanske var det Captain Canary-shippen som jag stenhårt håller fast vid. Det är en underhållande serie, stundvis rätt spännande, men det jag gillar bäst är nog att den lyckas vara väldigt rörande och fin med. Det har börjat bli rutin att jag och Anna snackar efter varje avsnitt, och nu när sista avsnittet kom så har vi båda kastat oss över det och tänkte nu sammanfatta våra tankar kring hela säsongen.

Läs vidare ...

Legends of Tomorrow, igen

Egentligen är det jättedumt av mig att skriva det här inlägget nu, när Legends of Tomorrow gått på en två veckors påskpaus med åttonde avsnittet ”Night of the Hawk” som tveklöst var seriens hittills bästa. Jag dissade seriens pilotavsnitt rätt hårt men valde ändå att ge den en chans till. Och det blev faktiskt bättre – överlag. Handlingen har en hel del logiska luckor, men de är inte de gapande hål som jag förutsåg efter första avsnittet utan går att se bortom med lite god vilja. Legends of Tomorrow är dessutom, precis som jag hoppades, en mycket roligare och mindre mörker-tyngd serie än Arrow och mycket av dess styrka ligger i att berättelsen fokuserar på ett gäng av superhjältar, snarare än en enskild.

Läs vidare ...

One-Punch Man, the One-Hit Wonder

Jag har nyligen sett första säsongen av animen “One-Punch Man” efter att ha bombarderats av memes, skämt och bilder från serien i månader. Hypen har varit enorm online. Efter att ha först lärt känna huvudkaraktären och hans side-kick vid deras, jag måste säga, mycket gulliga nicks ”Egg and Toaster” (it makes sense once you see them, I promise) så hade jag blandade känslor inför serien. Den började som en ganska kasst ritad men mycket populär webcomic som blev upplockad av ett mangaförlag, fick en professionell tecknare och har sedan publicerats både online och i pappersformat. Som med så många andra populära mangaserier så fick en animeversion också se dagens ljus, vilket skedde hösten 2015. Att säga att den blev väl emottagen är att underdriva. Rejält.

Läs vidare ...

Mesigt, Supergirl

För några år sedan, då Arrow ännu inte hade blivit veckans hat-tv, skrev jag såhär i min gamla blogg:

”Det mest irriterande med superhjältar med dubbla identiteter och andra maskerade eller dubbelspelande typer är att samma sorts av dramatik upprepar sig om och om igen, när karaktären ifråga slår knut på sig själv för att dölja hemligheten från sina vänner eller andra närstående. Hen lovar dem saker men måste sedan oväntat sticka iväg och rädda något, varpå gräl och dåliga ursäkter följer. Ganska rimligt, men det blir väldigt snabbt frustrerande och tröttsamt. (Smallville, jag pekar på dig som skräckexemplet.) Därför vill jag lyfta på hatten åt den aktuella tv-serien Arrow, som har lyckats i alla fall hyfsat smidigt med det här.”

Läs vidare ...

Gårdagens misstag

Läsare av denna blogg vet att jag tvärtemot all logik varit försiktigt pepp på Legends of Tomorrow, den senaste i raden av CWs superhjälteserier. Mycket av detta har ju varit på grund av Sara Lances återkomst som White Canary och det faktum att Ali Liebert kommer att spela hennes love interest i åtminstone ett avsnitt, men också tack vare alla roliga trailers och teasers som släppts för att promota serien. Det som gjort att jag hoppats på att den skulle vara en förbättring från Arrow var framförallt att det framstått som att Legends of Tomorrow har en mycket mer goofy and skojfrisk ton än sin fadersserie. Och det har den – där Arrow ska föreställa en mörk och gritty hjälte nedtygnd av sin fars handlingar och sitt eget samvete och moraliska betänkligheter, så är hjältarna i Legends of Tomorrow av en annan kaliber. Serien är rent också visuellt ljusare och även om handlingens premiss är rätt mörk – en ond man har tagit kontroll över hela världen och mer eller mindre ödelagt den – är dess ton mer entusiastisk – vi löser det genom att resa i tiden, yeah!

Läs vidare ...

Dead Man Defrosting at its worst: säsong tre av Agents of S.H.I.E.L.D.

Innehåller spoilers för säsong tre av Agents of SHIELD.
Agents of SHIELD
har precis gått på halvtidsuppehåll och är tillbaka om ett par månader. Tredje säsongen har främst fokuserat på två spår som SHIELD-agenterna tampas med, som sedan mer eller mindre vävts ihop. För det första, att ett utomjordiskt ”terrigen” har läckt ut i jordens ekosystem och spritts bland människor med hjälp av fiskolja, så allt fler med latent utomjordiskt DNA börjar utvecklas till så kallade Inhumans. Daisy (tidigare Skye) och SHIELD försöker hitta så många av dessa Inhumans de kan för att hjälpa dem igenom transformationen, som ofta innebär destruktiva och till en början labila krafter, samt förhoppningvis rekrytera dem. Men de stöter på patrull: en nystartad organisation, ATCU (The Advanced Threat Containment Unit), som har precis samma agenda, men ett annat slutmål och som leds av Rosalind Price, ATCUs egna motsvarighet till Coulson. Det andra spåret utgörs av monoliten som Simmons fångades av i slutet av säsong två och som Fitz desperat försöker öppna för att få henne tillbaka. Men monoliten är långt mycket farligare än de trott, och SHIELD är inte de enda som vill försöka öppna den.

Läs vidare ...

The Girl of Steel

Jag gissar att jag kan vara den på Onda Cirkeln som har varit mest negativt inställd till Supergirl, DCs första tv-satsning med en kvinnlig protagonist, skapad Ali Adler samt samma personer som ligger bakom mitt favorithatobjekt Arrow (samt The Flash och Legends of Tomorrow). Av promomaterialet att döma tyckte jag att serien verkade vara lite väl cookie-cutter (av samma anledning har jag heller aldrig sett en enda Superman-film), att Benoist kändes rätt platt och tråkig i rollen som Kara Denvers, a.k.a Supergirl, att seriens försök till ett feministiskt budskap i trailern mest gjorde mig irriterad och att det hela överlag bara kändes rätt b, rent ut sagt – och inte på ett bra vis. Det här gjorde mig inte direkt mer pepp, heller.

Läs vidare ...

Trailersvep: Legends of Tomorrow

Legends of Tomorrow, som befinner sig högst upp på listan över serier jag redan nu vet att jag antagligen hatar men kommer titta på ändå, har fått ett premiärdatum – 21 januari – och en officiell trailer. Med tanke på skaparnas track record med Arrow samt Legends of Tomorrows redan nu uppenbara problem – för många män, halvtaskiga skådespelarinsatser, träig dialog – så är det ju närapå omöjligt att det här blir bra, men trailern lyckas ändå fånga mitt intresse med pinsam lätthet.

Läs vidare ...

Jessica Jones, del 1: What doesn’t kill you makes you stranger

Netflix är ju som bekant den ultimata enablern när det gäller att maratontitta tv-serier (numera skippar till och med tjänsten själv över intro-sekvensen när nästa avsnitt hoppar på automatiskt så att en inte längre behöver ta sig upp ur soffan för att slippa se det irriterande många gånger i rad) och när en har en seg helg där en inte orkar så mycket annat än att slöa är det väldigt lätt att dra igenom hela säsonger på kort tid. Mitt senaste maratonprojekt utgjordes, föga förvånande, av Jessica Jones (när och varför tappades A.K.A.-biten av titeln bort, förresten?), den andra av de fem tv-serier Marvel gör tillsammans med Netflix och som hade premiär 20 november. Jag har ännu inte sett mer än tre avsnitt av Daredevil, så jag gissar att min recension kommer vara en av de få som inte diskuterar Jessica Jones i förhållande till den.

Läs vidare ...

SHIELDs up!

Det har inte varit så mycket buzz kring den tredje säsongen av Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D. trots att den startat för drygt två månader sedan. Det känns lite konstigt med tanke på hur stor serien är och hur poppis Marvel-franchisen är just nu. Kanske är det så att man flyttat fokus från SHIELD till andra Marvel-serier så som Agent Carter eller Daredevil, eller så väntar alla spänt på Jessica Jones som kommer till Netflix den 20 november. Eller så är det mot all förmodan så att folk helt enkelt inte tror att SHIELD kan toppa säsong två.

Läs vidare ...