The 100, säsong 3: ”How you reach the goal matters, too”
Förra veckan sändes sista avsnittet av säsong tre av The 100. Som alla som följt den här bloggen vet så har The 100 varit lite av en bergochdalbana för mig – jag älskade de första två säsongerna, blev sjukt taggad på början av säsong tre och tappade närapå helt intresset när serien halvvägs genom den deteriorerade i någon slags tragisk shockvalue-döda-alla-som-inte-är-vita-dudes-spiral av strunt. Jag var tillräckligt hooked på serien för att fortsätta titta trots att varje efterföljande avsnitt gjorde mig mer och mer besviken – fram tills de sista två, ”Perverse Instantiation” del 1 och 2, där serien lyckas återfå åtminstone lite av sin forna storhet. (Vilket inte betyder att jag förlåtit dem för Lexa eller Lincoln. Eller Hannah. Eller Monroe. Eller Anya.)
