Jag har sett många Halloween-relaterade inlägg i sociala medier under den senaste tiden: utklädnader, filmtips, en månad utav skräck-relaterade Instagram-poster, osv.
Anna frågade exempelvis på Twitter varför hon inte kunde komma på särskilt många bra böcker med häxor. Jag och Maria kunde till vår förvåning inte heller nämna särskilt många. För mig har det temat begränsat sig främst till tv-serie/film-mediet.
Jag gillar inte skräckfilmer. Jag har gett genren ett antal chanser genom livet, och det finns helt klart både guldkorn såväl som bottennapp. Vad jag menar med att jag inte gillar skräckfilm är att jag helt enkelt inte dras till genren. Jag ser det inte på bio, jag har inte skräckfilmskvällar med vänner, jag försöker inte gräva upp den där kultklassikern ur filmhistoriens mörker. Därför är Halloween heller inte en högtid jag kopplar till skräck. Snarare är det en festlig, utländsk högtid kopplad till hösten och mysig stämning. Yeah, I said it. Det är musikalnummer och klara höstfärger, mycket Tim Burton (som på senare år bjudit ena besvikelsen efter den andra, både professionellt som privat) och magi.
Eftersom det är Halloween känns det passade att posta det här gruppfotot med All Hallows-utklädnader ur BBC:s utmärkta spökminiserie The Living and the Dead:
Jag kommer nog att skriva mer om The Living and the Dead när jag har sett klart, men om jag inte gör det: Den är asbra. Se den.
The Descent är en sån där film som jag har tänkt säkert 100 gånger att jag borde se. Det som äntligen fick mig att göra slag i saken var att författaren Pål Eggert skrev om den på Facebook och tyckte att den borde nämnas oftare när det snackas feministisk kultfilm: ”Märkligt med tanke på att den handlar om ett kamratgäng som uteslutande består av kvinnor som ska undersöka ett grottsystem. Som i alla skräckfilmer råkar de ut för jävliga saker, men samtidigt är de tänkande, kännande och kompetenta personer.”
Imorgon är det halloween! Vill ni bli rädda bara en liten stund? Här är några tips:
När jag tittade på dem snubblade jag också över Don’t Answer, som jag visserligen inte gillar lika mycket som de två andra, men som jag tar med på grund av att de har något gemensamt: En sorts vardagsrädsla som jag kan känna igen.
För att hålla igång en mycket ung tradition på en mycket ung blogg, tänkte vi på Onda Cirkeln ha Halloween-vecka även i år!
Datumen som gäller är 31 oktober (Halloween) fram till och med 6 november (söndagen efter Alla Helgons dag).
Årets upplaga av Halloween-veckan blir en blandning utav inlägg skrivna av oss själva och utav gästskribenter. Film eller serie spelar ingen roll; fantastik, romantik eller animerat – allt är välkommet! Enda kravet är att det på något vis kan kopplas till högtiden/festligheterna, och att era inlägg når oss på info@ondacirkeln.se före lördagen den 29/10*.
Vi ser fram emot en toppen gästbloggarvecka med massa roliga (eller läskiga) tips, så skicka oss era inlägg!
Vår Halloween-vecka är slut och det här är vad som hände:
Fia inledde, skrev sedan om Ghostbusters och sin kärlek till 80-talsfilm och dessutom om crossovern mellan Bones och Sleepy Hollow.
Nahal skrev om den roliga vampyrkomedin (ja, de finns) What We Do in the Shadows och den fantastiska häxfilmen som den här bloggen är döpt efter, The Craft (Den onda cirkeln).
Det hade inte varit möjligt för mig att vara med i bloggens första Halloweenfirande utan att nämna The Craft (1996). Filmen, som marknadsfördes som Den onda cirkeln när den kom till Sverige, påverkade mig som person, men också hur jag kom att se på tonårsfilmer, vad jag kom att förvänta mig av något som kunde kallas kult-film. Det blev en måttstock mot vilket inte mycket kunnat mäta sig.
I våras såg jag om den för första gången på säkert tio-femton år. Jag upptäckte att min lillasyster aldrig sett den och kände ett tvångsmässigt behov av att åtgärda detta. Jag kan tillgga att hon också älskade den, för The Craft är tidlös och fantastisk.
Jennifer’s Body är en film som har blivit orättvist behandlad av både publik och kritiker, tycker jag. 5.1 på IMDB och 42% och 32% på Rotten Tomatoes? Pfft. På grund av de negativa recensionerna såg jag den inte när den kom (2009) utan det var något år senare, då Sara BE skrev positivt om den i sin dåvarande blogg, som jag gav den en chans. Kritiken har i korthet handlat om dess svajiga ton och att den är en skräckkomedi som varken är läskig eller rolig. Visst förstår jag lite vad de menar med tonen, men när det gäller humorn har folk helt enkelt fel. Den är hur rolig som helst.
Mitt första bidrag till vår Halloween-vecka är tyvärr inte ett tips, utan mestadels en diss. Men frukta icke, jag ska skriva om bättre saker också.
Detta skrevs när jag hade två-tre avsnitt kvar:
Jag var hemma sjuk några dagar och tittade då på första säsongen av MTV:s nya tv-serie Scream. Hade jag haft något bättre för mig hade jag nog inte sett så långt, men den var lagom underhållande just då. Och nu måste jag ju ändå se klart när jag bara har några få avsnitt kvar.
Skräckisar är inte min grej. SÅ inte min grej. Att då välja något att skriva om till vår Halloween-temavecka var…
Okej, det var ganska lätt, faktiskt.
Jag har sett ett fåtal skräckfilmer genom åren, men aldrig för att jag tyckte att det verkade en bra idé att bli skrämd, det har alltid varit något annat som lockat. Som till exempel en regissör/producent/författare som jag gillar. Som till exempel Joss Whedon. Som till exempel The Cabin in the Woods.
Nu är det dags att bekänna en sak för er, kära läsare.
Jag är lite av en fegis.
Jag tål inte splatterskräck, tortyrscener och blod. Jag dör av nervositet då det är sån där spännande musik och någon hoppar ut från ett gömställe med blodig kniv. Jag drömmer mardrömmar om jag ser en film som skrämmer mig, även om det är Gremlins (tydligen, testade det häromdagen).
2015 har varit ett skralt filmår för min del. Tv-serierna frodas, kvalitén är på topp i många fall, men filmerna levererar inte. Förutom Mad Max Furiosa: Fury Road, så är den enda film jag sett i år som jag rekommenderar alla, från fan till hans moster, den fantastiska What We Do in the Shadows.
”Boys and girls of every age, would you like to see something strange? Come with us and you will see, this our town of Halloween.”
Så inleds Tim Burtons Nightmare before Christmas, kanske en av tidernas mest kända Halloween-film (förutom själva Halloween-film-franchisen förstås). Den kom ut för 22 år sedan och har för mig och många andra blivit ett obligatorium på allhelgonaaftonen, även om många anser att det inte är en Halloweenfilm utan en julfilm. Storyn, som ni säkert alla känner till, handlar om Pumpakungen Jack Skellington som tröttnat på Halloween och reser till julens land där han upptäcker den där härliga julkänslan och vill återskapa den i Halloweenlandet. Men samtidigt handlar filmen om att hitta glädjen med just Halloween, att uppskatta det kusliga, det annorlunda och det udda. Att vara den man är, och ha kul på sitt sätt.