Bra hjälpmedel!

Sedan någon gång i februari har nästan allt jag vanligtvis tittar på fått maka på sig för att jag började se om The O.C. (Dumt, mycket dumt. Men det är ett senare inlägg.) Förutom en djupdykning i en av 00-talets stora ungdomsserier har dessa veckor också bjudit på en uppvisning i undermåligheten hos Netflix undertexter. Låt mig visa några favoriter. Läs vidare ...

The 100 och döden

Det senaste avsnittet av The 100 ”Stealing Fire” avslutades med att en svart man släpades ut ur en fängelsecell i kedjor för att knäböjande avrättas i en lerpöl i en extremt grafiskt detaljerad slow-motionsscen. Två avsnitt efter att The 100 hamnat i hetluften då de efter en hel säsongs queerbaiting dödat Lexa, dör ytterligare en av seriens minoritetskaraktärer och fanfavoriter på ett vad som känns som närapå utstuderat grymt vis. Utförandet av Lexas död fick (och får fortfarande) kritik för hur seriens skapare använt henne och hennes förhållande med Clarke som en PR-kampanj för att sedan döda henne på exakt samma vis som Tara i Buffy dog – händelsevis den dödsscen som blivit det exempel som främst associeras med intåget av The Dead Lesbian Trope på amerikansk tv. Läs vidare ...

The Faith Diaries

För alla som, precis som vi på Onda Cirkeln, sett och gillat UnREAL har Lifetime precis släppt The Faith Diaries, en webbaserad mini-serie som handlar om Faith efter hennes tid på seriens fiktiva version av Bachelor-såpan.

I The Faith Diaries får Faith ett modellkontrakt med Silver Spur Jeans och flyttar till Los Angeles tillsammans med sin bästa vän-och-kanske-flickvän Amy. Uppväxta i en konservativ småstad i Texas som de är, är L.A. helt nytt för dem – på såväl gott och ont. Serien består av tio avsnitt på ca tre minuter vardera men lyckas göra mycket med den tiden. The Faith Diaries är betydligt mindre nattsvart cynisk än UnREAL och har mer av en underhållande ton samtidigt som den på ett finstämt vis skildrar Faith och Amys faktiska och figurativa resa från Texas till L.A. och vad det innebär för dem, deras tro och deras relation. Läs vidare ...

Legends of Tomorrow, igen

Egentligen är det jättedumt av mig att skriva det här inlägget nu, när Legends of Tomorrow gått på en två veckors påskpaus med åttonde avsnittet ”Night of the Hawk” som tveklöst var seriens hittills bästa. Jag dissade seriens pilotavsnitt rätt hårt men valde ändå att ge den en chans till. Och det blev faktiskt bättre – överlag. Handlingen har en hel del logiska luckor, men de är inte de gapande hål som jag förutsåg efter första avsnittet utan går att se bortom med lite god vilja. Legends of Tomorrow är dessutom, precis som jag hoppades, en mycket roligare och mindre mörker-tyngd serie än Arrow och mycket av dess styrka ligger i att berättelsen fokuserar på ett gäng av superhjältar, snarare än en enskild. Läs vidare ...

Jus drein jus daun

Spoilervarning för The 100 3×07.

Jag hade tänkt skriva ett genomtänkt inlägg om Lexas död på The 100, om queerbaiting och hur HBTQ-karaktärer får fungera som billiga marknadsföringsverktyg, om serieskapare som gör serier fulla av roliga, smarta intertextuella referenser men tror att deras berättelser är unika, visionära snöflingor när det gäller representationspolitik, om hur CW borde lärt sig sin läxa redan med Sara Lance och Nyssa al Ghul, om hur jag i en värld där tv- och filmrepresentationen av queera kvinnor inte främst bestod av 1) tragedi, 2) mjukporr skapad av män för män, eller 3) en otrevlig kombination av ovanstående, skulle tyckt att ”Thirteen” var ett fantastiskt avsnitt, och det faktum att Lexas dödsscen är så gott som en exakt repris av Taras i Buffy känns snudd på sadistiskt, men jag är dränkt i tentaplugg och orkar inte. Läs vidare ...

Ascension

Ascension är en miniserie från Syfy om sex avsnitt som kom 2014. I den parallella tidslinje som serien konstruerar, skickades 1963 det titulära generationsskeppet ut i rymden för att nå solsystemet Proxima och försöka etablera en mänsklig koloni där. Ascension-projektet skedde i hemlighet men med president Kennedys godkännande mitt under det kalla kriget i ett desperat försök att garantera mänsklighetens överlevnad ifall ett kärnvapenkrig bröt ut på jorden. Direkt efter avfärd kapades all kommunikation med jorden och Ascensions besättning har således levt i något av en tidsbubbla sen dess – ”Hundreds of people out there in space in a world who never knew the summer of love, Betty Friedan, the autobiography of Malcolm X, The Clash, fresh from Father Knows Best exploring the universe”, som en man uttrycker det. Läs vidare ...

Druidens grotta

Senaste avsnittet av ostfantasyn The Shannara Chronicles gjorde åter ett besök i druiden Allanons grotta, och nu fick vi se hur det ser ut utanför. Serien är främst inspelad på Nya Zeeland, men tadaa: Island!

Skärmdump:

Närmare bestämt stranden Reynisfjara vid Vík. Där passerade jag och sambon på vår rundresa i somras och det såg ut så här: Läs vidare ...

Mesigt, Supergirl

För några år sedan, då Arrow ännu inte hade blivit veckans hat-tv, skrev jag såhär i min gamla blogg:

”Det mest irriterande med superhjältar med dubbla identiteter och andra maskerade eller dubbelspelande typer är att samma sorts av dramatik upprepar sig om och om igen, när karaktären ifråga slår knut på sig själv för att dölja hemligheten från sina vänner eller andra närstående. Hen lovar dem saker men måste sedan oväntat sticka iväg och rädda något, varpå gräl och dåliga ursäkter följer. Ganska rimligt, men det blir väldigt snabbt frustrerande och tröttsamt. (Smallville, jag pekar på dig som skräckexemplet.) Därför vill jag lyfta på hatten åt den aktuella tv-serien Arrow, som har lyckats i alla fall hyfsat smidigt med det här.” Läs vidare ...

Gårdagens misstag

Läsare av denna blogg vet att jag tvärtemot all logik varit försiktigt pepp på Legends of Tomorrow, den senaste i raden av CWs superhjälteserier. Mycket av detta har ju varit på grund av Sara Lances återkomst som White Canary och det faktum att Ali Liebert kommer att spela hennes love interest i åtminstone ett avsnitt, men också tack vare alla roliga trailers och teasers som släppts för att promota serien. Det som gjort att jag hoppats på att den skulle vara en förbättring från Arrow var framförallt att det framstått som att Legends of Tomorrow har en mycket mer goofy and skojfrisk ton än sin fadersserie. Och det har den – där Arrow ska föreställa en mörk och gritty hjälte nedtygnd av sin fars handlingar och sitt eget samvete och moraliska betänkligheter, så är hjältarna i Legends of Tomorrow av en annan kaliber. Serien är rent också visuellt ljusare och även om handlingens premiss är rätt mörk – en ond man har tagit kontroll över hela världen och mer eller mindre ödelagt den – är dess ton mer entusiastisk – vi löser det genom att resa i tiden, yeah! Läs vidare ...

The Truth Is Still Out There

Spoileralert för sista säsongen av Arkiv X.

Arkiv X,  kultserien som format en generation av skeptiker och konspirationsteoretiker, är tillbaka!

The X Files var som en drog för mig då jag var ung. Jag kommer än idag ihåg hur jag satt klistrad framför varje avsnitt (trots att jag var för rädd). Jag klippte och färgade håret kopparrött, skaffade ett guldkors samt började gå i kavaj så jag såg ut som Scully. Heck, jag skaffade till och med nya tapeter som såg ut att ha små UFO:n på dem. De var orangea och jättefula. (What can I say, jag gillade UFO:n.) Läs vidare ...

The 100 3×01: ”I did what I had to do, that’s all”

Innehåller spoilers för The 100 säsong tre.

Det är äntligen nytt år och våra favoritserier har börjar återkomma, tjohej! I fredags hade jag en episk tv-tittardag med säsongspremiärer av Agent Carter, Legends of Tomorrow och – bäst av allt – The 100. Första avsnittet för säsongen heter ”Wanheda, Part One” och refererar till Clarke som efter att ha bränt trehundra Trikru-krigare till döds i säsong ett och besegrat deras största fiende the Mountain Men genom att döda dem allihop i säsong två har blivit en legend bland Trikru: Wanheda, Commander of Death. När säsong tre tar sin början lever hon ute i den djupa skogen, så långt borta från allt som påminner henne om vad hon gjort som hon kan komma, och lajvar Trikru med rödfärgat hår och livnär sig genom att brottas med stora kattdjur. Läs vidare ...

Agent Carter is back!

Spoilervarning för de första två avsnitten av Agent Carter – säsong två.

Den mycket efterlängtade och Agent Carter och hennes shotgun är tillbaka! Denna säsong skickas Carter till L.A. för att lösa en mordgåta, och passar då på att bo i Howard Starks herrgård medan han är iväg och förför Hollywoods filmstjärnor. Läs vidare ...

Vegorätt: ”Det är ju superhärligt att det låter jätteonyttigt – för det är det inte!”

I går hade SVTs nya matlagningsprogram Vegorätt premiär och jag slängde mig över det när jag tog en lunchpaus i pluggandet. Även om jag tycker det är trevligt att slötitta på diverse matlagningsprogram på tv så brukar jag sällan aktivt söka upp och titta på matlagning på tv, men eftersom Vegorätt är Sveriges första helvegetariska matlagningsprogram (äntligen!) kände jag att det var värt en titt. Så jag slängde ihop min Anamma-hamburgare med bröd, ketchup, ost och gurka och skivade upp ett äpple eftersom jag glömt köpa pommes och slog ivrigt på programmet. Jag vet inte exakt vad jag väntade mig av Vegorätt egentligen, men resultatet mötte inte mina förväntningar, för att uttrycka det milt. Läs vidare ...

Nostalgitripp till alvskogen

Jag slängde mig inte över pilotavsnitten till The Shannara Chronicles samma dag som de kom, utan väntade ett litet tag, och hade därmed chansen att läsa många recensioner och kommentarer från folk som var försiktigt positiva till serien innan jag kollade. Och jag måste säga att när jag väl började titta kunde inte heller jag inte låta bli att svepas med i berättelsen med dess episka – och oväntat snygga! – miljöer, viktiga träd, högtravande dialog, magi och mystiska profetior, ondskan som hotar att förgöra hela världen, orc-wannabes, QUESTEN. Manu Bennett som en grumpy Allanon, Gimli som alvkung. Läs vidare ...