Orphan Black är över och åtminstone en av oss har haft en gråtstund över det. Själv har jag inte sett sista säsongen än, utan har ägnat den senaste tiden åt att se om allt först. Jag kände att jag nog hade glömt mycket och ville återuppleva hela pusslet från början. Det var verkligen rätt beslut – jag hade glömt hur mycket som helst, märkte jag snabbt. Nu tänker jag skriva ett (antagligen kort och inte särskilt strukturerat) inlägg om varje säsong.
Hur är det egentligen att vara vampyr i en nutida stad? What we do in the shadows är en charmig mockumentär (en fiktiv dokumentär) där ett filmteam följer fyra blodsugande rumskompisar i Wellington på Nya Zeeland, och därmed får en inblick i stadens övernaturliga liv. Det visar sig vara rätt vardagligt – fixa mat, ta hand om hushållet, hitta något roligt att göra och se fram emot den årliga vampyrfesten – men också sorgligt. Det är ju lite svårt att hänga med i samtiden när man är flera hundra år gammal, inte kommer in på nattklubbar eftersom ingen bjuder in en och man oftast äter upp eventuella nya vänner man lyckas skaffa. De dras såklart också med de vanliga problemen som uppstår när man delar bostad: någon har inte diskat på fem år, någon annan har blodat ner soffan. Jobbigt. Och så är det Petyr, som är 8000 år gammal, bor i källaren och ser ut som Nosferatu. Han har lite svårt med den sociala biten, så att säga.
Nu har Fröken Frimans krig kommit och gått igen – det faktum att seriens säsonger bara är tre timslånga avsnitt är både bra och dåligt. Bra eftersom det korta formatet egentligen är till berättelsen fördel och gör att den hålls ihop och inte vindlar iväg in i pinsam svensk tv-träsket, men dåligt eftersom en ju bara vill ha mer, mer, mer. Det är inte heller bara seriens feministiska tematik som lockar – Fröken Frimans krig är också ett utomordentligt tjusigt kostymdrama som får mig att tråna fejknostalgiskt efter välsydda västar och att få gå och handla i en butik där alla ens matvaror säljs i fina, gedigna små kartong- och glasförpackningar.
Person of Interest är min senaste intensiva, sitta-klistrad-vid-tvn-och-se-sju-avsnitt-i-rad tv-serieförälskelse. Jag har tidigare beskrivit den som en low-key cyberpunkthriller, men “superhjälteserie för människor som anser sig vara för vuxna för superhjältar” skulle också fungera. Grejen med Person of Interest är att den är en utpräglad genre-serie, men på ett väldigt sneaky vis. På ungefär samma vis som med Orphan Black smiter dess science fiction-tematik under radarn genom att fokusera på ett parallellt och nästan identiskt här och nu, snarare än en avlägsen silverkromad framtid.
Netflix är ju som bekant den ultimata enablern när det gäller att maratontitta tv-serier (numera skippar till och med tjänsten själv över intro-sekvensen när nästa avsnitt hoppar på automatiskt så att en inte längre behöver ta sig upp ur soffan för att slippa se det irriterande många gånger i rad) och när en har en seg helg där en inte orkar så mycket annat än att slöa är det väldigt lätt att dra igenom hela säsonger på kort tid. Mitt senaste maratonprojekt utgjordes, föga förvånande, av Jessica Jones (när och varför tappades A.K.A.-biten av titeln bort, förresten?), den andra av de fem tv-serier Marvel gör tillsammans med Netflix och som hade premiär 20 november. Jag har ännu inte sett mer än tre avsnitt av Daredevil, så jag gissar att min recension kommer vara en av de få som inte diskuterar Jessica Jones i förhållande till den.
”Mockingjay II” har haft biopremiär igår, och vi har således nått slutet på Katniss Everdeens resa från deltagare i Hungerspelen till rebell, symbol och röst för upproret i Panem.
Den dystopiska ungdomssviten ”Hunger Games” är baserad på Suzanne Collins trilogi med samma namn. Jag och Frida läste böckerna; ”Hunger Games”, ”Catching Fire” och ”Mockingjay” för två somrar sen då vi var på semester i Småland hos hennes föräldrar. Min bokrecension finns här och Fridas här. Jag minns att jag tyckte första boken var superbra, andra boken kändes som ett mellanspel och tredje boken tyckte jag tappade tempo även om slutet var väldigt spännande. Jag kände också en besvikelse över hur Katniss i den tredje boken blev förvandlad till ett offer, förlamad av rädsla. Katniss glöd slocknade, och min hjälte blev sårbar. Men samtidigt som Katniss drabbades av en djup depression fick vi se en nyanserad bild av en hjälte, en realistisk skildring av vad krig gör med oss. The Mockingjay visar att en kvinna kan vara stark även när hon är rädd, deprimerad eller bortdomnad pga av trauma, att styrka kan vara olika saker.
Jag måste erkänna att jag dömde ut The 100 första gång jag såg en poster om den. Jag fick för mig att detta är en i raden av postapokalypser där alla ser nyduschade och superfräscha ut (när hinner de duscha och var får de tag på hårgelé?).
Ska jag vara helt ärlig så är jag också trött på YA-tropen ”Tonåringar måste kämpa för sin överlevnad, de vuxna är frånvarande eller oansvariga”.
Det hade inte varit möjligt för mig att vara med i bloggens första Halloweenfirande utan att nämna The Craft (1996). Filmen, som marknadsfördes som Den onda cirkeln när den kom till Sverige, påverkade mig som person, men också hur jag kom att se på tonårsfilmer, vad jag kom att förvänta mig av något som kunde kallas kult-film. Det blev en måttstock mot vilket inte mycket kunnat mäta sig.
I våras såg jag om den för första gången på säkert tio-femton år. Jag upptäckte att min lillasyster aldrig sett den och kände ett tvångsmässigt behov av att åtgärda detta. Jag kan tillgga att hon också älskade den, för The Craft är tidlös och fantastisk.
2015 har varit ett skralt filmår för min del. Tv-serierna frodas, kvalitén är på topp i många fall, men filmerna levererar inte. Förutom Mad Max Furiosa: Fury Road, så är den enda film jag sett i år som jag rekommenderar alla, från fan till hans moster, den fantastiska What We Do in the Shadows.
Jag trodde att min största tv-sorg var och skulle förbli hur totalt Spartacus misslyckades med så mycket de gjort så bra i tidigare säsonger i den avslutande War of the Damned – fram tills jag började titta på Strange Empire, en kanadensisk tv-serie som marknadsförts som en “feminist western” och den lades ned efter endast en säsong på grund av låga tittarsiffror.
Förekomsten av sexuellt våld på tv-skärmen har debatterats rätt intensivt den senaste tiden, och det med rätta. Tv och film har stora problem med både hur de skildrar sexuellt våld samt hur de i efterhand väljer att diskutera och försvara dessa skildringar. Jag tycker att en överlag ska vara jävligt försiktig när en väljer att skildra sexuellt våld i en kulturell text, och att det aldrig går att vifta bort kritik med ”historisk korrekthet!” eller något lika puckat. Oavsett i vilken typ av värld eller tid din berättelse är satt, spelar hur sexuellt våld porträtteras roll. Vanligtvis används sexuellt våld mot kvinnliga karaktärer på tv får att fylla en av tre funktioner: för att motivera en manlig karaktär; för att förklara varför hon är så hård och ‘okvinnlig’; eller som windowdressing för att förmedla att vi befinner hos i en hård och gritty miljö/tid/värld. I extremt få fall så hanteras faktiskt sexuellt våld som det tunga ämne det är – för det mesta är det bara en (tröttsam och överanvänd) plot device. Mycket har skrivits om detta och många av de dåliga exempel som finns därute, så därför tänkte jag itsället ta upp ett bra exempel: Spartacus.
Innehåller spoilers för Orphan Black säsong tre.
Tredje säsongen av Orphan Black tar sin början några veckor efter Sarah och Kiras flykt från DYAD som mynnade ut i avslöjandet om att Leda inte var det enda klonprojektet igång – medan DYAD utvecklade Leda, producerade militären Castor, en serie manliga kloner. Mot sin vilja blir Sarah snabbt uppsvept i Castorprojektets intriger, medan hennes systrar kämpar vidare för att hålla ställningarna i sina egna liv.
De flesta har vid det här laget antagligen hört om och några av de många diskussioner som florerar kring rebooten av Mad Max-franchisen i form av Mad Max: Fury Road angående filmens feministiska tematik. Jag tänker inte återigen debattera Fury Roads ‘feminism’* som sådan, utan snarare diskutera den typ av kritik som riktats mot filmen av bland annat Feminist Frequency, som menar att en actionfilm som innehåller och glorifierar våld så till den grad som Fury Road ändå gör aldrig kan vara ‘feministisk’. Jag, som en person som älskar våldsporriga actionfilmer, håller med om att huruvida glorifierat våld kan eller bör tolkas som progressivt är en komplicerad diskussion som jag inte kommer ta i dess helhet här. Det jag vill diskutera är just den här idén om att feminismen – och, i direkt förlängning, kvinnor – alltid måste vara så jävla mycket bättre i en värld där deras underordning hela tiden säkerställs med direkt och indirekt våld. Detta är en idé som jag anser ges en välbehövlig känga i Fury Road, vilket jag tycker är en intressant skildring i en film vars centrala tema är kvinnlig frigörelse.
CWs YA-serie The 100 är ett postapokalyptisk actionäventyr baserad på en roman av Kass Morgan med samma namn och utspelar sig i en avlägsen dystopisk framtid där jorden ödelagts av ett långvarigt kärnvapenkrig. En spillra av mänskligheten har bosatt sig på en rymdstation där de gör vad de kan för att överleva, men efter närmare hundra år uppe i skyn börjar stationen sakta men säkert falla sönder. Historien tar sin början när Clarke Griffin och 99 andra ungdomsbrottslingar skickas ned på jorden för att undersöka om den kan tänkas bli beboelig igen. Men väl där nere upptäcker de att jorden kanske inte var fullt så övergiven som de trott och ungdomarna hotas snart av såväl yttre fiender som inre slitningar.