The 100: ”Hurry up and save the world”

CWs YA-serie The 100 är ett postapokalyptisk actionäventyr baserad på en roman av Kass Morgan med samma namn och utspelar sig i en avlägsen dystopisk framtid där jorden ödelagts av ett långvarigt kärnvapenkrig. En spillra av mänskligheten har bosatt sig på en rymdstation där de gör vad de kan för att överleva, men efter närmare hundra år uppe i skyn börjar stationen sakta men säkert falla sönder. Historien tar sin början när Clarke Griffin och 99 andra ungdomsbrottslingar skickas ned på jorden för att undersöka om den kan tänkas bli beboelig igen. Men väl där nere upptäcker de att jorden kanske inte var fullt så övergiven som de trott och ungdomarna hotas snart av såväl yttre fiender som inre slitningar.

Till en början tyckte jag att The 100 var underhållande men rätt kass – första avsnittet är väldigt mycket knackigt världsbygge, schablon-artade YA-karaktärer och dålig CGI. Men allt eftersom serien fortled blev den snabbt bättre och bättre och nu efter andra säsongen ligger den definitivt på listan över de bästa serier jag sett i år. Tematiskt är The 100 lite som en blandning av Battlestar Galactica, The Hunger Games och Lord of the Flies. Det som förvånande och imponerade allra mest är dels mängden intressanta, välskrivna och komplexa kvinnliga karaktärer och relationerna dem i mellan, dels att det är en actiontung serie med bra actionsscener (pluspoäng!), och dels dess väldigt allvarsamma ton. Visst är The 100 på många vis rätt cheesy – världsbygget har, som så ofta är fallet i postapokalyptiskt YA (eller postapokalyps överlag om en ska vara helt ärlig) en hel del logiska luckor, till exempel – men det utmärkande temat för serien är överlevnad, med allt vad det innebär.

ravenclarke

”After everything we’ve done, do we even deserve to survive?”
Det jag gillar bäst med The 100 är att serien inte är rädd för att försätta sina karaktärer i kniviga, moraliskt svåra situationer och faktiskt ta dem på fullaste allvar. Många hemska, tuffa beslut behöver tas genom seriens gång och trots att jag länge fortsatte vänta mig det (trots allt som visade på motsatsen), så dyker det sällan upp några magiska lösningar som försäkrar lyckliga slut – snarare tvärtom. I ett avsnitt tvingas exempelvis Clarke, som ledare för the Sky People (människorna från rymdstationen) och Lexa, ledaren för the Trikru (människorna som överlevt på jorden) välja mellan att låta en missil träffa och utplåna en hel by full av människor eller riskera en operation som kommer ge dem all information de behöver för att besegra sin gemensamma fiende för all framtid. Livet på jorden och rymdstationen är tufft och alla beslut har djupgående konsekvenser.

En sak jag tycker är speciellt intressant är relationen mellan människorna från himlen och the Trikru. Detta är ett rätt minerat område på många sätt då trädfolket (trots att både de och rymdmänniskorna spelas av såväl vita som rasifierade karaktärer) visuellt och narrativt kodas som indigenous people. Relationen mellan rymdmänniskorna och trädfolket bär också en hel del spår av den mellan kolonisatör/koloniserad. Detta är problematiskt då serien trots att den är bra på att inkludera rasifierade karaktärer samtidigt låter dem, oavsett sida, löpa betydligt större risk för att bli åtsidosatta, torterade och/eller dödade än någon av de vita karaktärerna. Vid ett tillfälle dödar de till och med en rasifierad karaktär som tydligen hade en väldigt stor roll i den litterära förlagan för att föra vita karaktärers ark framåt.

anya

Samtidigt tycker jag att serien emellanåt för fram viktiga poänger i skildringen av relationen mellan de två grupperna, som exempelvis när rymdfolket blir sura för att de blir attackerade av trädfolket. De verkar helt sakna förståelse för att de ockuperar bebodd mark och att de kanske per automatik inte har någon naturlig rätt till det bara för att de ju också levde på jorden för hundra år sedan. Vidare lever trädfolket rätt hårda, utsatta liv (på grund av anledningar jag inte ska gå in på då jag redan spoilat för mycket) och rymdfolket verkar ha noll förståelse för detta och tycker att the Trikru är ”savages” när de helt enkelt kämpar för att överleva på väldigt svåra villkor – på exakt samma vis som rymdfolket som om och om igen tvingas fatta beslut med brutala och tragiska konsekvenser både i rymden och på marken för att inte snabbt dö ut.

Jag tycker framförallt att seriens skildring av Finns ark i andra säsongen är ett bra exempel på detta, även om jag irriterade på mig på det till en början. I första säsongen är Finn en trevlig kille samt Clarkes kärleksintresse, men i andra börjar han tappa greppet och när han har begått ett grovt brott mot trädfolket får the Sky People ett ultimatum: låt oss avrätta Finn eller var beredda på att möta oss i strid. Trots att Finn gjort något oförlåtligt av väldigt tveksamma anledningar är Clarke och resten av rymdfolket snabba med att försvara honom och tycka att trädfolket är förskräckliga och blodtörstiga som kräver hans död – trots att de själva antagligen skulle gjort något liknande om rollerna varit ombytta och trots att de själva gjort värre saker under seriens gång. Här tycker jag The 100 gör ett bra jobb med att skildra såväl rymdfolkets hyckleri – är en själv är villig att bloda ned händerna för att rädda sitt eget skinn och sina nära och kära så är en inte i en position att fördöma andra som gör detsamma – som anledningarna till det – det är alltid enklare att rättfärdiga sina egna handlingar än de som drabbar en själv. Som sagt, jag gillar att serien tvingar upp sina karaktärer mot väggen, på mer än ett sätt: dels genom att försätta dem i tuffa situationer utan enkla utvägar och dels genom att tvinga dem att faktiskt konfrontera de mekanismer de använder för att rättfärdiga det våld och de hemskheter de utför eller låter ske för att försäkra sin egen överlevnad.

”I made this choice with my head, and not my heart”
Vidare tycker jag, vilket jag redan varit inne på, att The 100 har gjort ett bra jobb med sina kvinnliga karaktärer. Jag gillar att serien tydligt riktar sig mot unga kvinnor men fattat att det finns mer att locka dessa med än tjejer i snygga outfits och deras hunkiga, manliga kärleksintressen och istället fokuserar på att låta sina kvinnliga karaktärer inneha många aktiva och varierade roller – alltifrån ledare, läkare, mekaniker, politiker, krigare, revolutionärer och det mesta däremellan. Att de i säsong två bröt upp seriens mest populära hetero-ship för en komplex romans mellan två tjejer var också ett fantastiskt men potentiellt vågat beslut. Jag tycker det är bra att The 100, trots att den verkligen inte är perfekt, försöker göra en serie för unga tjejer som ofta rör sig utanför den frustrerande lilla boxen för hur sådana bör se ut och inte är rädda för att exempelvis alienera några av de straighta fansen för att vinna de queera.

Ytterligare en viktig grej angående de kvinnliga karaktärerna är att det i de allra flesta fall är just kvinnorna som tvingas fatta de många, tuffa beslut jag diskuterat ovan, utan att okritiskt fördömas för dem. The 100 är alltså en serie full av kvinnor i olika typer av ledarroller som fattar hårda beslut och tillåts att många gånger vara osympatiska, arga och våldsamma. Jag gillar det verkligen, och inte bara på grund av min actionfetish utan främst för att jag ogillar när kvinnor i populärkultur alltid förväntas vara så jävla mycket heligare än män.

lexa

I och med att säsong två avslutades, nådde också flera av de stora ark som drivit de båda säsongerna sitt slut och några nya spår introducerades i sista avsnittet, varav ett som jag är rätt skeptiskt inställd till (som Maria sade efteråt: härma de bra delarna av BSG, tack, inte de dåliga). Oavsett hur det går med den biten av berättelsen så är jag väldigt taggad inför säsong tre. Än så länge vet vi inte så mycket om den utöver att den kommer ha premiär i mitten av 2016. Well. Under tiden kan en ju alltid se om säsong ett och två.

8 kommentarer

  1. Hm, jag såg der första avsnittet och lade ner serien direkt för att jag tyckte den verkade för kass. Nu blev jag sugen på att ge den en andra chans!

      • Jag lade också ned den ett bra tag efter första avsnittet – tyckte verkligen den var asdålig. Nu älskar jag den, så ge den en chans! ;)

  2. Word på typ allt. ;) Gillar att den blev så oväntat brutal efter ett tag, men ändå behöll en viss crazyfaktor så att den även är WTF-underhållande.

    Och så älskar jag ju att den har flera scener där t.ex. Abby, Clarke och Raven står och diskuterar viktiga beslut, istället för typ en grupp män + inkvoterad kvinna.

    • Haha, ja, den lyckas behålla en rätt nice balansgång mellan det allvarliga och det totala bananas – älskade när de slogs mot gorillan, exempelvis! ;)

      Mm, finns många sådana bra scener. Gillade också såna grejer som att Indra erbjuder sig att bli Octavias mentor och träna hennes till krigare – så sällan en får se sådant mellan enbart kvinnor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *