The 100, säsong 3: ”How you reach the goal matters, too”

Förra veckan sändes sista avsnittet av säsong tre av The 100. Som alla som följt den här bloggen vet så har The 100 varit lite av en bergochdalbana för mig – jag älskade de första två säsongerna, blev sjukt taggad på början av säsong tre och tappade närapå helt intresset när serien halvvägs genom den deteriorerade i någon slags tragisk shockvalue-döda-alla-som-inte-är-vita-dudes-spiral av strunt. Jag var tillräckligt hooked på serien för att fortsätta titta trots att varje efterföljande avsnitt gjorde mig mer och mer besviken – fram tills de sista två, ”Perverse Instantiation” del 1 och 2, där serien lyckas återfå åtminstone lite av sin forna storhet. (Vilket inte betyder att jag förlåtit dem för Lexa eller Lincoln. Eller Hannah. Eller Monroe. Eller Anya.)

Ett av mina största problem med tredje säsongen, utöver det jag tog upp i mitt föregående inlägg, är säsongens big bads. The 100 har alltid imponerat med sitt sätt att hantera gråzoner och att skapa antagonister som vars motiv alltid går att förstå, om än inte försvara. De har varit intressanta, mångbottnade och skrämmande eftersom det på något plan gått att sympatisera med dem. Men antagonisterna i säsong tre – Pike, the Ice Nation och A.L.I.E. – har istället varit underutvecklade och mest framstått onda för att vara onda. Pike är den enda som faktiskt har något till motivation, men den är rasistisk och dessutom så dåligt genomförd att det knappt räknas. Jag var taggad på att äntligen the Ice Nation, som kom upp en hel del under säsong två, faktiskt skulle ta ett steg in i berättelsen och att vi skulle få se mer av Grounder-världen, men de skildras som en hel stam av korrupta sadister som mest vill ha makt för sakens skull. A.L.I.E. var bara en ond A.I. Boring!

alie

Det sistnämnda ändrades dock i sista avsnittet, när det avslöjas att jorden håller på att bli obeboelig tack vare att sju kärnkraftreaktorer håller på att få härdsmälta och vi får reda på att anledningen till att A.L.I.E. med alla möjliga medel försökt förflytta alla människor till den virtuella City of Light är för att rädda dem undan den andra apokalypsen. Det gav välbehövlig, om än alldeles försenad, motivation till A.L.I.E.s handlingar och hela A.I.-arken, och scenen med Clarke tillsammans med A.L.I.E. och Becca i City of Light är fantastisk.

Jag twittrade nyligen om hur glad jag är över att både The 100 och Orphan Black berättar om kvinnor som skapar artificiellt liv/intelligens, eftersom berättelser om manliga skapare av robotar och A.I. mest brukar urarta i sunkiga ”can I fuck the robot?”-berättelser (se Ex Machina för exempel). Och för att berättelser om det manliga geniet som helt på egen hand gör fantastiska teknologiska upptäcker är så uttjatat och ofta ointressant.

Becca hade goda avsikter i skapandet av A.L.I.E. – ”Her core command is to make life better for mankind” – men misslyckades i och med att A.L.I.E. drivs av ren logisk och saknar empati vilket leder henne till att utplåna världen för att skydda mänskligheten från sig själv. I ett försök att stoppa A.L.I.E. skapar hon ytterligare en A.I. som istället för att manifesteras som ett hologram endast kan aktiveras om den delar kropp med en människa och som därmed arbetar med mänskligheten men hinner inte klart innan A.L.I.E. redan dragit igång apokalypsen.

The 100 har många svagheter, framförallt i sista säsongen, men det som ändå håller mig kvar trots allt är seriens komplexa kvinnliga karaktärer och anti-hjältar som tillåts vara mänskliga och komplicerade och göra misstag och hela tiden rör sig i en moralisk gråzon. ”Maybe there are no good guys”, sade Abby till Clarke i säsong två och det skulle kunna vara ledorden för säsong tre också. Tyvärr har en stor del av säsongen fokuserat mindre på komplexitet och mer på att chocka (”vem som helst kan dö!”) men när den finns fortfarande kvar där, som i skildringen av Becca, är serien så bra och jag hoppas att skaparna tar åt sig av all kritik de fått nu och gör bättre i säsong fyra.

Med det inte sagt att lite välplacerad chock aldrig går hem – scenen där Abby skär upp Ontaris bröstkorg och säger åt Monty att pumpa hennes hjärta för hand för att fortsätta transfusionen av nattblod till Clarke var något av det sjukaste jag sett på tv och jag flashade plötsligt tillbaka till mina Spartacus-dagar: det här är så bisarrt och äckligt att det är awesome och vad fan är det egentligen för fel på mig? Så chock är okej, men gör det på riktigt istället för genom tröttsamma tropes.

lexa3

För att återgå till City of Light så är ju säsongsavslutningen det notoriska avsnitt där Alycia Debnam-Carey tillfälligt kommer tillbaka som Lexa. Jag vet inte säkert hur det är meningen att hennes närvaro i City of Light ska läsas, men jag såg henne främst som en avatar skapad av the Flame för att skydda Clarke snarare än som den riktiga Lexa, vilket såklart gjorde deras återförening än mer bitterljuv. I övrigt var det bästa med Lexas återkomst att hon klippte till Jasper så hårt att han kastades ur VR-världen – äntligen fick seriens största gnällspik vad han förtjänade efter en säsongs manpain.

Sammanfattningsvis avslutades tredje säsongen bättre än vad jag trodde var möjligt och jag ser ändå (om än fortfarande lite motvilligt) fram till säsong fyra. Jag har dock mer än ideologiska reservationer – det stora hotet i nästa säsong verkar ju bli jordens förestående undergång och jag inte låta bli att bli lite trött på att serier alltid måste bli större och större för varje säsong. Satsa på att fortsätta vara bra istället – vi såg ju vad satsningen på att ”bli större” gjorde med den här säsongen. Men vi får se, helt enkelt.

Övriga kommentarer:

Raven! Jag har knappt nämnt henne alls i allt mitt skrivande, twittrande och whatnot om The 100 men Lindsey Morgan var fantastisk den här säsongen. Önskemål inför säsong fyra: Raven får vara glad på riktigt i ett helt avsnitt.

Var det bara jag, eller kändes det som den plötsliga romansen mellan Harper och Monty kom helt out of the blue? Jag fattar fortfarande inte riktigt vad den gjorde där.

Lunas oljerigg och det lilla samhälle hon byggt upp där var sjukt coolt och det första som gjorde mig exalterad för serien igen efter 3×07.

Säsongens största plot-hole:

col2col1

1 kommentar

  1. Hahahaha +1000 på denna.
    1) Raven är så jäkla underskattad karaktär, hon borde få så mycket mer utrymme. Hon är praktiskt taget bäst. Vad var det jag sa ibörjan av denna säsong, Raven kommer bli hjärntvättad och försöka skada sig själv men i slutändan kommer hon rädda dagen?
    2) Monty och Harper gick nog under radarn för alla.
    3) Det blev definitivt mänskligheten vs AI, just as I predicted! ;)

Lämna ett svar till Fia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *