The Cabin in the Woods

cabin-in-the-woods-poster

Skräckisar är inte min grej. SÅ inte min grej. Att då välja något att skriva om till vår Halloween-temavecka var…

Okej, det var ganska lätt, faktiskt.

Jag har sett ett fåtal skräckfilmer genom åren, men aldrig för att jag tyckte att det verkade en bra idé att bli skrämd, det har alltid varit något annat som lockat. Som till exempel en regissör/producent/författare som jag gillar. Som till exempel Joss Whedon. Som till exempel The Cabin in the Woods.

Givet att jag alltså inte är någon skräck-kännare precis, så lyckas The Cabin in the Woods ändå förmedla att man här tänker leka lite med genren, bli hysfat meta. Självklart känner jag igen tropen ”ett gäng ungdomar åker till en ensligt belägen stuga i skogen och allting går åt helvete”. Och det är precis vad som händer här, filmen börjar med att presentera fem amerikanska ungdomar, hyfsat stereotypa ungdomar därtill, som är på väg att lämna stan för en helg i en stuga i skogen. Det där med hur stereotypa de är visar sig senare ha betydelse. Men det är också något annat som pågår, och först greppar jag inte hur historien med ungdomarna ska hänga ihop med kostym-männen vid kaffeautomaten på ett kontor, kanske en forskningsanläggning av något slag? Ungdomarna gör sig redo för att åka ut i skogen, männen på kontoret förbereder sig för… något annat.

Naturligtvis hänger det ihop, och när det börjar gå upp för mig hur så kan jag inte låta bli att le och nicka igenkännande.

Berättandet tar det lugnt och metodiskt, en sak i taget, introducerar ledtråd efter ledtråd så att vi får se hur det hela hänger ihop.

Jag ska inte spoila alltför mycket för den som till äventyrs inte sett filmen än, men varje del i ungdomarnas färd ut till den fallfärdiga stugan är lika stereotyp som den är orkestrerad, och här ligger filmens styrka. Dels i att man utfärdar blinkningar till skräckgenren till höger och vänster och därmed visar att man inte tar sig själv på särskilt stort allvar, dels faktiskt använder sig av skräckgenrens många knep för att skapa en miljö vi så väl känner igen. Samtidigt är det här inte precis en skräckkomedi, även om det finns typiskt Whedonsk komik här och var så lutar den sig inte alltför tungt mot den.

De flesta skådespelarna gör solida insatser, och för den Whedon-frälste finns flera bekanta ansikten i både för- och bakgrunden (och ett och annat namn som iallfall jag kände igen först i eftertexterna (lookin’ at you Jodelle Ferland)). Amy Acker gör mycket med tanke på hur lite hon har att jobba med, Kristen Connolly och Chris Hemsworth är särskilt välcastade tycker jag. Och Fran Kranz som den konstant pårökta Marty är en fröjd.

Jag gillar inte att bli skrämd. Kan tänka mig att för den skräckvane finns här inte så mycket att hämta i form av höjd puls även om jag hoppade högt flera gånger. Den som förväntar sig kopiösa mängder skvättande blod kommer i slutänden dock inte att bli besviken.

Om du inte redan gjort det så tycker jag att du allt kan ge The Cabin in the Woods en chans.

halloween3

4 kommentarer

  1. Jag älskade Cabin In The Woods! Och jag är litet stolt över att jag var med i Facebook-klubben som tjatade om att den skulle komma till svenska biografer när det såg mörkt ut för det :\
    Eftersom jag inte alls är något skräck-fan så var jag ganska ointresserad av de inledande scenerna, när ungdomarna samlas för att åka ut till stugan. Men jag antar att det är just så som skräckfilmer börjar, och att Whedon och Goddard slängde in alla klichéer de redan kan och älskar och skruvade upp dem.
    Jag hade höga förväntningar på filmen men den överträffade dem med mil tillgodo! Helt galet! Helt sjukt! Så galet och sjukt att jag satt och skrattade och grät om vartannat! Humorn är både splattrig och intelligent, ofta på samma gång.
    Efteråt googlade jag allt jag kunde och hittade roliga godbitar: en noggrann lista över vem som slagit vad om vad; några hängivna fans som skrivit ned vad som stod på skyltarna som Tom Lenk höll upp…
    Tack för posten, nu blev jag sugen på att se om den här superduperfilmen!

  2. Jag ser sällan skräck på bio, men med den här gjorde jag faktiskt det, och det var ju värt, vill jag minnas. :)

  3. Såg den också på bio och var mycket nöjd! Kändes skönt med lite nya ansikten inom Wheedon-verse och gillade verkligen att den inte liknade mycket annat jag sett av honom =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *