The Curtain Call

Det är en tung vecka för musik och filmfans världen över. David Bowie, en legend, dog av cancer vid 69 års ålder dagarna efter att hans sista album släpptes. Hans musik betydde oerhört mycket för många. För mig var den mer något i bakgrunden, del av soundtracks jag uppskattat och mer en del av en tid och känsla, som dock aldrig  egentligen påverkade mig särskilt starkt.
För mig var han istället länge The Goblin King  från Labyrinth (1986). Han var min första upplevelse av någon typ av attraktion. Filmen gick på tv och jag, som då fortfarande gick på förskolan, hade zappat in mitt i. Jag såg honom i sitt glamrocks hår och sitt smink och sina kläder, och jag tänkte att han var så, så vacker. Att det var konstigt att en man var så vacker. Sen zoomade kameran ut och jag minns att jag var nästan förskräckt över att de satt på en man med ben tunna som en fågelskrämmas så fruktansvärt tajta tights… Det var underligt att läsa att Bowie dött. Att den odödlige Goblin King sjungit för sista gången.

Sen läste jag, för bara 20 minuter sedan, att Alan Rickman dött av cancer. 69 år gammal.

Det var ett slag i magen.
För många, speciellt dem yngre än jag, utmärkte sig Alan Rickman som den elaka, fantastiska, småsinta och ändå hjältemodiga Severus Snape från Harry Potter-filmerna. Hans röst och person gav liv till en anti-hjälte för en hel generation.

RickmanAlan Rickman var en fantastisk skådespelare. En intelligent, charmig och ödmjuk man i varenda intervju. En röst som var olik någon annans, så teatralisk men rå.  Alan Rickman spelade den första skurk jag minns från tv: Sheriffen av Nottingham i Robin Hood: Prince of Thieves (1991). Det är en pampig och på många vis dålig Hollywood-film som jag älskade och såg om och om igen. Han skrämde livet ur mig. Han var ömsom löjlig, ömsom fullständigt vansinnig. Så oberäknerligt  ond. Filmens mest lysande stjärna.
Rickman spelade flera skurkar under sin karriär, en tydlig del av Hollywoods projekt att casta sofistikerade britter som evil masterminds. När han fick frågan på intervju om varför han spelade just dessa roller, svarade han ”I don’t play villains, I play very interesting people”.
Alan Rickman var en gigant. Från actionfilms-skurk till austenesque gentleman, från trollkarl till otrogen make till Guds egen röst Metatron eller galaxens mest deprimerade robot – han var bra i allt. Han gav gravitas till allt. Hans genuina talang och engagemang i allt jag såg honom i lyste igenom och var överväldigande. Han var elektrisk i varje roll, till och med när han var tionde år tycktes ta sig an rollen som det kärleksintresset i Texas musikvideor.

Så mycket talang, två så fantastiska röster, har gått i graven. Världen är helt enkelt en fattigare plats utan Bowie och Rickman.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *