The Living and the Dead

theliving1

Jag skrev i början av veckan att ni borde se The Living and the Dead. Here’s why.

Det är slutet av 1800-talet i England. Gifta paret Appleby – psykologen Nathan och fotografen Charlotte – flyttar från staden till landet i Somerset för att ta över Nathans familjs gård. Det är en omställning med utmaningar för alla inblandade. Charlotte är väldigt intresserad av lantbruk och har många idéer om förnyelse, men hon saknar praktisk erfarenhet och alla som jobbar på gården är såklart inte intresserade av att lyssna på en ung kvinna som har ”lärt sig lantbruk från böcker”. För Nathan river livet i Shepzoy i oläkta sår. Innan Charlotte hade han en annan fru och ett barn, ett barn som drunknade i gårdens damm. Och som om inte de väldigt verkliga problemen som sorg och skuld och hot om dålig skörd var nog, verkar Shepzoys alla gamla spöken och osaliga andar vakna. Det börjar med att prästens dotter blir besatt, och snart har de flesta i byn upplevt något underligt. Även Nathan, som ju är en utbildad man som tror på vetenskapen, ser saker han inte kan förklara på något rationellt vis.

The Living and the Dead är en BBC One-miniserie i sex avsnitt och den är full av stämningsfullt skräckgodis som är så väl genomfört att det inte spelar någon roll att mycket av det är bekant. Till att börja med är den otroligt snygg, från de soldränkta fälten till alla nattliga scener i eldsken. (Kanske har den till och med lite väl många scener där folk går omkring och är tjusiga i eftermiddagssolen, precis som i Poldark, men jag klagar inte egentligen.) Kläderna. Musiken. Allt är snyggt. Charlotte Spencer and Colin Morgan är utmärkta i huvudrollerna och helt och hållet trovärdiga i gestaltningen av ett äktenskap som är befriande respektfullt. Jag fattar ju att problem är oundvikliga för gulliga Nathan och gulliga Charlotte, men jag vill verkligen att de ska slippa (och blir lite irriterad när problemen blir precis de jag väntade mig – bara lite senare än vanligt, så jag hann börja tro att serien inte skulle ta den uppenbara vägen).

theliving2

Många hattpoäng.

Men stämningen. Stämningen! Det här är inte direkt en spökhistoria som sysslar med jump scares, utan den är stillsam och dröjande. Atmosfären byggs upp med knarrande golv och olycksbådande vindar, och med bybornas vidskepelse, ritualer och användande av gamla huskurer. The Living and the Dead lyckas ladda själva platsen där den utspelar sig med en sorts underliggande mörk energi som alltid finns där, i varje grässtrå och i varje vägg, även i de ljusa scenerna. Det är inte så många skräckberättelser som lyckas lika bra det. Och även om det är Nathans sorg som är den röda tråden, så gillar jag att flera av spökerierna har att göra med mindre privilegierade personers livsvillkor, som döda gruvarbetare. Ett ovanligare inslag är att det inte bara är det förflutna som härjar i Shepzoy. Nathan ser en kvinna med en ”bok av ljus” – ja, en iPad. Inte ens framtiden lämnar dem ifred.

Ja, jag måste ha med den här bilden igen.

Ja, jag måste ha med den här bilden igen.

Tyvärr tycker jag att serien tappar en del mot slutet. Det är svårt att skriva om det utan att spoila, men jag kan väl säga att den nedstigning i galenskapen som hör till den här typen av berättelser har gjorts bättre, och att de som har skrivit dialogen inte verkar lita på att tittarna förstår om inte karaktärerna säger rätt ut vad som händer. Sista avsnittet slutar också med en twist, som både förstör upplösningen som nyss skett och som skulle behöva en andra säsong för att ha något existensberättigande. Men det blir ingen andra säsong. Argh! De där sista minuterna var verkligen inte nödvändiga.

 
 
— SPOILERVARNING —
Jag måste ranta lite om det här: I fjärde avsnittet introduceras byns lärarinna, som till skillnad från alla andra i dämpade färger har en knallröd klänning. En kvinna i röd klänning är problem, som vi alla vet. En kvinna i röd klänning kommer att uppvisa en på något sätt överdriven eller oönskad sexualitet, som vi alla vet. Och sedan visar hon sig vara både knäpp och lesbisk och hon dör. Som en klichéolycka i slow motion. Den klichén kunde de låtit bli.

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *