”Thought somehow you girls were above all that”: Fury Road och femininiteter

De flesta har vid det här laget antagligen hört om och några av de många diskussioner som florerar kring rebooten av Mad Max-franchisen i form av Mad Max: Fury Road angående filmens feministiska tematik. Jag tänker inte återigen debattera Fury Roads ‘feminism’* som sådan, utan snarare diskutera den typ av kritik som riktats mot filmen av bland annat Feminist Frequency, som menar att en actionfilm som innehåller och glorifierar våld så till den grad som Fury Road ändå gör aldrig kan vara ‘feministisk’. Jag, som en person som älskar våldsporriga actionfilmer, håller med om att huruvida glorifierat våld kan eller bör tolkas som progressivt är en komplicerad diskussion som jag inte kommer ta i dess helhet här. Det jag vill diskutera är just den här idén om att feminismen – och, i direkt förlängning, kvinnor – alltid måste vara så jävla mycket bättre i en värld där deras underordning hela tiden säkerställs med direkt och indirekt våld. Detta är en idé som jag anser ges en välbehövlig känga i Fury Road, vilket jag tycker är en intressant skildring i en film vars centrala tema är kvinnlig frigörelse.

Enligt min förståelse av kultur och media anser jag att ett verk aldrig kan vara helt anti-hegemoniskt eller ett fullständigt förtryckande uttryck av den dominerande kulturen – varje verk innehåller ofta såväl diskurser som stryker den dominerande kultur medhårs som mothårs. Därmed menar jag att explicita (och glorifierande) skildringar av våld aldrig kan betraktas som enbart problematiska – samtidigt som avsaknaden av våld nödvändigtvis inte blir ‘feministiskt’. Titta exempelvis på Charlotte Perkins Gilmans utopiska roman Herland. Visserligen är romanen i allra högsta grad en produkt av dess tid, men kvinnorna i hennes ”woman-made world” (för vilken ”The Green Place of Many Mothers” skulle vara en väldigt passande beskrivning) lever i ett samhälle av perfekt, moderlig harmoni och skildras ungefär, för att använda Nicola Griffiths ord, som ”wise, kind, beautiful, stern seven-feet tall vegetarian amazons who would never dream of killing anyone”. Men den utopiska ytan i Gilmans roman döljer ett slags helt klart glorifierat eugeniskt våld som reflekterar författarens samtida rasistiska och ableistiska feminism. I min, visserligen moderna, läsning av boken bidrar avsaknaden och förkjutandet av explicit våld snarare till inte bara en rasistisk och ableistisk skildring av idealistisk kvinnlighet, utan också till en skildring av heterosexuell, tvångsmässigt moderlig och omändertagande kvinnlighet som den ända rätta med den rätt explicita förståelsen att kvinnor med avvikande personlighet bör utrotas.

Precis som Griffith menar jag att detta bidrar till en dehumanisering av kvinnor, på flera olika vis. Vidare hänger denna syn också väldigt ofta ihop med ett fördömande av kvinnor som gör anspråk på någon typ av maskulinitet; de anses genom att bryta mot en traditionell kvinnoroll ‘alliera’ sig med män eller ‘reproducera skadliga maktnarrativ’ – vilket kvinnor som istället uppfyller kraven för en normativt patriarkalt föreskriven femininitet uppenbarligen inte gör. Fury Road erbjuder en annan förståelse.

Idén om att våld, ‘bristande’ femininitet och kvinnlig frigörelse är oförenliga presenteras nämligen även i Fury Road. Fruarna, eller åtminstone Angharad och The Dag, är principiellt emot våld, även om de accepterar att ett visst användande av våld är oundvikligt för att genomföra deras flykt. Bland annat menar Angharad att kulor är ”anti-seeds”: ”Plant one and watch something die.” När Furiosa vill döda Nux efter att han försökt strypa henne protesterar Angharad: ”No unnecessary killing – we agreed!” Också The Dag uttrycker en tanke om att i den här värld av död, maktspel och våld, borde just kvinnor veta bättre. När de till slut hittar vad som är kvar av The Vuvalini, de som förut bodde på den Gröna Platsen, blir hon besviken när hon inser att de istället är ett hårdnackat motorcykelgäng som skjuter alla de stöter på ute i den dödliga öknen: ”Thought somehow you girls were above all that”, säger hon.

Det jag tycker är intressant är att dessa åsikter, om än viktiga, också skildras som ett slags privilegium, ett bland flera, som fruarna, till skillnad från filmens övriga kvinnor, besitter. Flera skribenter har tagit upp det orimliga i att fruarna spelas av modeller som ser ut att vara så smala att de knappt menstruerar, men jag tycker att det finns poänger med att fruarna så otvetydigt representerar den för vår värld ideala bilden av västerländsk femininitet**, även om den i denna sterila ökenvärld borde vara anakronistisk. Trots alla de hemskheter som drabbar fruarna, gör det faktum att de uppfyller alla patriarkala krav på ideal femininitet också att de belönas för detta. Till skillnad från Furiosa och The Vuvalini lever de i en miljö där de inte behöver bruka våld för att överleva – istället får de betala med sexuella och reproduktiva tjänster. De har med andra ord ‘råd’ att vara pacifistiska eftersom männen omkring dem utför det våld som krävs för att säkra deras överlevnad i en hård värld, även om de själva också tvingas betala dyrt för det. Det faktum att de uppfyller kraven på hegemonisk, normativ feminitet gör också att de (med vissa undantag – jag tänker på Toast som till skillnad från de andra inte har några problem med att exempelvis hantera vapen) kan inta en traditionellt kvinnlig position – medkännande, pacifistisk och godhjärtade utan att komma till skada eftersom de värderas just i egenskap av kvinnor.

Men grejen med hegemonisk, normativ femininitet är ju att den alltid är villkorad och, framförallt, för många kvinnor ouppnåelig. I den värld som målas upp i Fury Road är denna femininitet väldigt tydligt villkorad – den är bara möjlig att upprätthålla i oasen i citadellet, i utbyte mot sexuella och framförallt reproduktiva tjänster. Den är också därmed otillgänglig för de flesta utom några få – de andra kvinnliga karaktärerna i Fury Road – Imperator Furiosa med sin amputerade arm och sterila livmoder och the Vuvalini, en separistisk och högst lesbiskt kodad grupp motorcykelkrigare som lever ute i öknen och till största delen består av äldre, väderbitna kvinnor – skulle aldrig, även om de så önskade, kunna göra anspråk på denna typ av femininitet.

I denna patriarkatets våta postapokalypsdröm har de inget värde som kvinnor – de erkänns knappt som sådana: ”They almost forget she’s a woman, so there is no threat […] I understood a woman that’s been hiding in a world where she’s been discarded”, säger Theron om Furiosa. Furiosa och the Vuvalini betraktas inte som kvinnor i ‘rätt bemärkelse’ och har därmed inte heller har något värde som sådana utifrån en patriarkal förståelse av världen. Beakta exempelvis scenen där Angharad slänger sig framför Furiosa för att skydda henne mot Joe – hade Furiosa gjort det omvända hade han avfyrat det där skottet utan ett sekunds tvekan. När Angharad ramlar ned från krigstradaren, svänger Joe sitt fordon åt sidan så häftigt att det hamnar upp och ned och rasar sönder – han är med andra ord villig att utan tvekan ett helt fordon, sin son och ett flertal av sina främsta krigare (de är alla imperatorer snarare än vanliga war boys) för att inte råka köra på Angharad och det barn hon bär. Hade någon av The Vuvalini hamnat under hans hjul hade han tryckt gasen i botten och kört över dem med ett leende på läpparna.

Tack vare sin ideala femininitet lever alltså fruarna i en miljö där de är skyddade från just den här typen av våld. Vid ett tillfälle när The Bullet Farmer skjuter vilt omkring sig, tar inte Cheedo skydd utan utbrister klentroget, ”Don’t they know they’re shooting at us?” Furiosa och The Vuvalini må i större mån vara skyddade från sexuellt och frihetsberövande våld, men måste förlita sig på skjutvapen och stridskunskaper för att överleva i den hårda ökenvärld som fruarna till största delen är förskonade ifrån i den air-konditionerade oas Immortan Joe håller dem fången i. Därmed menar jag att The Dags besvikelse när hon inser att The Vuvalini inte är ”above all that”, det våld hon förknippar med Citadellet och Immortan Joe, faktiskt är rätt orimlig (om än högst förståelig). Att kräva att kvinnor ska uppvisa högre moraliska principer än män och inte bekämpa eld med eld i denna brutala värld är oresonligt – också fruarna, som inte själva utför våld, lever som sagt (ofrivilligt) i materiell bekvämlighet just på grund av att andra utför våld för att försäkra deras fortsatta levnadsstandard. Och precis som att vara Immortans Joes avelsdjur inte är fruarnas val, är det inte nödvändigtvis heller Furiosa eller The Vuvalinis val att döda. Precis som fruarna gör de vad de måste för att överleva i en värld med högst begränsade valmöjligheter.

Fury Roads radikala (om än på många vis ouppfyllda) potential ligger i det faktum att dessa valmöjligheter ändå kan breddas, att en bättre värld kan skapas, genom allianser mellan dessa kvinnor. Inte genom att föredra kvinnlig maskulinitet framför feminin femininitet eller genom att fördöma kvinnor som inte gör normativ femininitet som ‘förrädare’, utan genom samarbete. Fruarna skulle aldrig ha kunnat ta sig ur Citadellet utan Furiosas – och senare the Vuvalinis – hjälp, men Furiosa skulle aldrig heller i sin tur ha klarat sig helskinnad genom öknen utan dem. Och, viktigast av allt, Furiosa skulle aldrig på egen hand kunna bygga upp en ny bättre värld – som jag tolkar filmen blir det tydligt genom berättelsen att det är genom tanken på att återkomma till the Vuvalini och relationerna till fruarna som Furiosa lyckas behålla, eller återfå, sin mänsklighet.

Därmed menar jag att Fury Road dödar den alltför återkommande debatten om vilken typ av kvinna som är den bästa ”feministiska” ikonen genom att visa på att vad som krävs inte är en ultimat feministisk kvinna eller sorts femininitet, utan koalitioner och allianser mellan olika typer av kvinnor och sätt att göra identitet på. Denna radikala potential går dock i viss mån förlorad: även om filmen uppvisar betydligt mer mångfald i sina kvinnliga karaktärer gällande utseende, ålder och funktionsvariation än vad som är normen, så sätter den också upp tydliga skiljelinjer – de största rollerna har otvetydigt gått till de vita kvinnorna och exempelvis de feta, rasifierade kvinnor som Immortan Joe pumpar på bröstmjölk lämnas i Citadellet medan de smala, snygga kvinnorna är ute på äventyr.

Med det sagt tycker jag att Fury Road på en tematiskt nivå tillför något viktigt till diskussionen om våld, femininitet, motstånd och kvinnlig maskulinitet. Den ifrågasätter det orimliga i att kvinnor alltid förväntas vara bättre än män och göra motstånd mot förtryck på pacifistiska vis; den ifrågasätter idén om att kvinnor som gör anspråk på maskulina egenskaper och/eller attribut nödvändigtvis allierar sig med män och patriarkala strukturer mer än vad normativt feminina kvinnor gör; och den visar på att en bättre, feministisk framtid byggs genom allianser mellan olika typer av kvinnor, inte genom att pressa in dem alla i en förbestämd mall för vad som gör den ‘perfekta’ feministiska kvinnan, en position som aldrig kan eller bör existera.

____

* Anledningen till att jag satt feminism inom citationstecken är för att jag har svårt för att applicera ‘feministisk’ som en slags värde- eller kvalitetsmärkning på populärkultur. Jag är okej med att använda ‘feministisk sf’ exempelvis då jag ser det som en rubricering för en specifik subgenre inom sf som explicit använder texten för att föra olika typer av feministiska diskussioner, men att beskriva exempelvis en film som ‘feministisk’ som ett slags betyg har jag svårare för. Med det sagt tycker jag att det finns en feministisk ansats i Mad Max: Fury Road som på vissa sätt hanteras bra och på andra sätt faller alldeles platt.

** Två av fruarna spelas av rasifierade skådespelare, men som Nashwa Khan skriver utmanar detta faktum inte direkt några västerländska skönhetsideal: ”The effect is the aesthetic of a Chanel runway, with one or two women of color for flavor. Many have claimed the film put women ahead—but which women? Certainly not women who are very visibly racialized through curves and features. ‘Ethnically ambiguous’ seems to be the only type of racialized woman who makes it to the end of the world”.

12 kommentarer

  1. Jag sa något om att du är smartare än alla andra i lokalen är tillsammans och jag är glad att du levererar bevis i frågan!

    Eh, med det menar jag att det var en genomtänkt och välskriven analys

  2. Mitt favoritinlägg hittills!! (Eller som Nux skulle säga: MEDIOCRE!! Vilket betyder exploderande flygande bilar och flame-thrower gitarrer och balls-to-the-walls madness).

    Du har fått med allt som behöver fås med och mer därtill. Insiktsfull och genomtänkt analys.

    Tänkte på samtalet vi hade tidigare i somras, att man presenterade fruarna som ideal utifrån västerländsk hegemoni, och ur en ganska tydlig male gaze: med mycket naken hud, tunna sköra, modellsmala och långa kroppar, men med tillräckligt mycket skymt av bröst och bröstvårta genom kläderna. Alla möjliga hårfärger och gärna en med kort hår. En exotism som du skriver om, men bara lite grann, så alla är nästan vita ändå.
    Men att filmens narrativ också bekräftar de som en anomali. Du sa då så bra att när The Vuvalini tittar på fruarna, deras hud, deras tänder, och bara frågar Furiosa vart fan hon hittat de här tjejerna egentligen, gör de det ju uppenbart att tjejerna inte är del av den verkliga världen, så att säga.

    • Ja, jag tänker på fruarna lite som Immortans Joe privata magazine spread – kvinnor som är så perfekta att de knappt kan existera i verkligheten: speciellt utvalda pga skönhet + fertilitet, evigt unga då han byter ut dem efterhand, idealkvinnliga och i stånd att behålla sin skönhet ”orörd” pga att de aldrig släpps ut ur citadell-oasen. De är ett exempel på en slags idealisk femininitet som är omöjlig att upprätthålla för en verklig kvinna som faktiskt befinner sig ute i världen, med andra ord. Ungefär som kvinnor i media/popkultur.

      Tyckte också att det var intressant att de ‘avsexualiserades’ under filmens gång – Immortan Joe satte dem i sexiga tygbikinis, men ju längre ifrån citadellet de kommer, desto mer klär de på sig (för att skydda sig från öknen) och desto mer kommer deras personligheter fram i deras klädsel. Det var fint, tycker jag. Och intressant, apropå debatten kring sexualiserade kvinnliga karaktärer i actionfilm som ”väljer” att slåss i t ex metallbikinis.

  3. Jag har precis sett filmen och gillar verkligen det du skrivit här, mycket tänkvärt.
    En sak jag undrar över? Du skriver
    ”Imperator Furiosa med sin amputerade arm och sterila livmoder”
    Sas det i filmen att hon var steril? I så fall måste jag ha missat det, men det skulle ju förklara varför hon inte var med i Joes ‘harem’.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *