Varför alla borde se Sense8

Jag fastnade häromveckan framför en ny tv-serie på Netflix som heter Sense8. Den handlar om ett så kallat kluster, åtta människor från olika delar av världen som en dag vaknar upp och är sammanlänkade via telepati. De kan känna vad dom andra känner, se vad dom andra ser, veta vad dom andra vet. De börjar kommunicera med varandra och försöker ta reda på vad som hänt.

Detta är ett intressant koncept; individen vs ”the hive mind”. Hur mycket kontroll har vi över oss själva och hur mycket påverkas vi av varandra?  Men serien är så mycket mer än ett intressant koncept, den har ett genomtänkt utförande. Den tar sig tid att bygga upp en bra story och introducera alla åtta karaktärerna, och har väldigt många lager. (Första två avsnitten är därav väldigt långsamma, men det finns en god tanke med det.) Desto mer man skrapar på ytan, desto mer djup och komplexitet får vi. En tv-serie är ingenting utan sina karaktärer, och dessa är det svårt att inte bli känslomässigt engagerad i.

Vi har Nomi, en lesbisk transkvinnan, och hennes flickvän Amanita som spelas av den underbara Freema Ageyman. Vi har den vita straighta amerikanska polisen Will, den isländska musikern Riley, den afrikanska bussföraren Capheus, den tyska gangstern Wolfgang, den koreanska affärskvinnan Sun, den homosexuelle mexikanska skådespelaren Lito och den indiska kvinnan Kala.  Och genom att låta de olika karaktärerna dela varandras upplevelser, liv och känslor så tvingar det dem (och därav också tittarna) att utmana och ifrågasätta frågor som rör kön, kultur, etnicitet, sexualitet och identitet. Hur skulle du leva ditt liv om du var både hetero, homo, trans, man, kvinna, rasifierad, vit, fattig, rik, känd, okänd?

Serien ställer också viktiga frågor så som: Är vi skyldiga att hedra våra föräldrar, även när de behandlar oss illa? Styr vi över våra liv och gör våra val, eller gör våra val oss till dom vi är? Hur hanterar vi dom problem som livet slänger åt oss?

Sense8 har ett viktigt budskap om empati. Karaktären Jonas Maliki säger: ”Det är lätt att döda då du inte känner det själv”. Jag tror inte vi pratar nog om vikten av empati och bristen på empati i dagens samhälle. Jag önskar vi alla kunde bli mer empatiska. Försök gå i någon annans skor, känn vad dom känner. Öppna dig för tanken att det finns andra perspektiv på saker och ting, och att vi inte behöver vara rädda för saker som är annorlunda. Och kanske är vi människor inte så annorlunda från varandra, när allt kommer till kritan.

Se Sense8 nu.

7 kommentarer

  1. Det jag gillade bäst med Sense8 var hur mycket karaktärerna och deras relationer fick stå i fokus. Visst hamnar de i en del kniviga situationer på grund av clustret, men överlag fokuserar berättelsen på mikroperspektivet: karaktärernas egna problem och hur rösterna i deras huvuden påverkar, på gott och ont. Det är ändå rätt ovanligt med en sf-serie där inte hela universum ska räddas undan nån alienapokalyps eller liknande under loppet av en säsong. Jag hoppas serien fortsätter att primärt handla om det ”lilla”, vardagliga perspektivet snarare än det episka om den får en andra säsong.

  2. Nu vill jag se den ännu mer, ju! Mycket bra beskrivning av serien, som fångar det intressanta utan att berätta för mycket. Låter som en samling spännande karaktärer, utöver det annorlunda konceptet. Lägger den till listan för saker att titta på i höstrusket.

  3. Håller med dig, Anna! Det var så himla intressanta karaktärsark att jag inte tycker man behöver mer än så. Jag får minst lika mycket ut av mikroperspektiv än makro, och apokalypsen börjar ju vara lite uttjatad. In retrospect så kan man nog belysa att allt dock inte är solsken med Sense8, Min vän Karolin tipsade mig om Cheryl Morgans analyser av Sense8, som jag tycker är himla bra: http://www.cheryl-morgan.com/?p=21067 och http://www.cheryl-morgan.com/?p=21104

    Cheryl menar att mycket har gjorts utifrån en vit amerikansk mans perspektiv, och visserligen har man lyckats hantera transfrågor bra, men man har lyckats mindre bra med Kalas ark, som blivit rätt så stereotypt. Men Cheryl ger dem eloge för att de försöker.

    Susanne, vad roligt att du blivit lockad av min sparsamma text! Jag har försökt att inte spoila för mycket av handlingen. :)

    • Mm, har inte läst Morgans text än (däremot hennes twitter-kommentarer) men ja, det är absolut sant att serien är väldigt bra på att skildra det queera minoritetsperspektivet men sämre när det gäller de icke-västerländska karaktärerna (Litos ark är ett tydligt exempel: mycket bra skildring av hans sexualitet, men en rasistisk skildring av Mexiko iom att han spelas av en spansk man och hans pojkvän av en whitepassing Latino medan den våldsamma kvinnomisshandlaren spelas av en man som är mörkare och tydligt Latino, t ex). Sense8 är verkligen ingen perfekt serie, tyvärr, och jag tycker det är dåligt att en serie som utger sig för att vilja täcka in ”det globala perspektivet” inte ansträngt sig för att hitta manusförfattare etc som har de erfarenheter och kunskaper som behövs för att skildra icke-västerländska perspektiv och liv på ett icke-stereotypt vis. Det jag gillade bäst och var mest engegerad i var ju de queera karaktärerna och de har de faktiskt fått till bra (även om en bra grej inte gör en dålig grej mindre dålig) samt Sun. Will, Riley och Wolfgang tyckte jag var rätt tråkiga, speciellt Will och Riley som par.

      • Well spoken! Du behöver inte läsa Cheryls inlägg, du säger ungefär samma sak, faktiskt. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *