Varför jag hatar folk som hatar starka kvinnliga karaktärer

starka1

Rubriken åsido så förstår jag faktiskt varför folk hatar ‘starka kvinnliga karaktärer’. Jag är inte heller överförtjust i dem. Men vad jag hatar ännu mer är att folk om och om igen verkar missuppfatta vad problemet är med alla dess ‘starka kvinnliga karaktärer’ som Hollywood öser ur sig i film efter film, tv-serie efter tv-serie. Jag var på en sf-kongress för någon vecka sedan och gick på den obligatoriska ‘Kvinnor i fantastik – varför beter de sig som män?’-panelen (seriöst får en inte anordna en sf-kongress om inte den panelen finns med eller vad är grejen?). Där kom de vanliga invändningarna upp: starka kvinnliga karaktärer är bara män i ny förpackning, femininitet måste uppvärderas, varför måste alla kvinnliga karaktärer ha så mycket muskler (eh?), och så vidare i all oändlighet.

Jag vet ärligt talat inte hur många artiklar jag läst, antingen om kvinnliga karaktärer i allmänhet eller något specifikt exempel där tesen är att problemet med att dem är att de är ‘för manliga’. Jag har läst texter om Fury Road där skribenter menar att filmen inte kan vara ‘feministisk’ på grund av att Furiosa är ‘för’ manlig och att Buffy är ett bättre exempel på en kvinnlig actionhjälte. Jag läste en recension av In the Blood, en film jag är intresserad av att se, där filmens protagonist tydligen var ett bra exempel på en feministisk hjälte eftersom hon inte “compromised her femininity”. (Vad betyder ens det? Att alla kvinnor i någon mån måste göra normativ femininitet för att anses vara ‘feministiska’?) Jag läste en jämförelse mellan Starbuck från Battlestar Galactica och Watson från Elementary som exempel på karaktärer som gått från manliga till kvinnliga i en adaption och där Starbuck var det sämre exemplet eftersom hon var ‘för manlig’. Häromdagen såg jag ett inlägg på tumblr som rekommanderade Fringe som en serie med en bra kvinnlig huvudroll då ”she isn’t sexualized. She isn’t masculine. She isn’t a cliché” [min kursivering]. Folk jublade över Peggy Carter när Agent Carter kom eftersom det äntligen dök upp en feminin actionhjältinna! I klänning! Med eyeliner! Som använde sitt läppstift som vapen! Tjohej, det har vi aldrig sett förut!

starka2

Ännu tydligare blir denna trend när en tittar på hur queera kvinnor numera porträtteras på tv och hur dessa porträtteringar diskuteras. Nu när det är okej att skildra HBTQ-personer i positivt ljus i media har butchflatan närapå helt försvunnit. Det är inte bara så att lesbiska och bisexuella kvinnor får vara med enbart så länge de gör normativ femininitet – detta faktum prisas dessutom konsekvent som bra representation då den inte faller tillbaka på ‘stereotyper’. Queera kvinnor är alltså okej att visa på tv så länge de kan pressas in ett heteronormativt ramverk för acceptabel femininitet. Normsnygga queera kvinnor är positiv representation – butchflator och andra typer av vad som brukar kallas gender non-conforming-kvinnor undanbedes.

Med andra ord är det som gör mig så jävla trött på debatten om ‘problemen’ med maskulina kvinnor på tv är att majoriteten av alla dessa ‘starka kvinnliga karaktärer’ inte är speciellt maskulina överhuvudtaget. Utöver vissa få specifika egenskaper är de inte märkvärt maskulint kodade. Med några få, få undantag skulle ingen av dessa actionhjältinnor kunna passera som män. De flesta av dem har inte ens ett utseende med några maskulina attribut överhuvudtaget. De är extremt sällan muskulösa; vanligtvis är de små, smala, ibland med minimal muskeldefinition, alltid med perfekt anlagd make-up och frisyr – perfekt anpassade för den manliga blicken. Jag tycker det är rätt stereotypt, men inte lika stereotypt eller anti-feministiskt som en faktiskt maskulin kvinna uppenbarligen skulle ha varit.

starka3

Exempelvis Emily Blunt har uttryckt hur glad hon är över att hennes karaktär i Edge of Tomorrow fick vara tuff men undvek att vara ‘butch’. Det finns som sagt överlag extremt få butchkvinnor i film och på tv, även om en räknar med de som bara används som punchline i skämt eller som illvilliga, sadistiska antagonister, men det var ju kul för Blunt att hon slapp spela en oattraktiv butchkvinna. Och trots detta, trots den överväldigande majoritet av feminina kvinnor vi ser på tv och film, fortsätter folk att insistera på att feminina kvinnor som gör maskulint kodade grejer utan att förlora sin femininitet är radikalt. Problemet är inte, verkar vara konsensus, det snäva skönhetsidealet, den obligatoriska heterosexualiteten eller idén om att alla kvinnor bara är tuffa tills rätt man kommer och låser upp deras mjuka, moderliga sida – utan denna typ av karaktärs få, extremt nedtonade, maskulina drag, vilka oftast kan sammanfattas av hennes förmåga att avfyra en pistol och slänga ur sig kaxiga one-liners.

Ursäkta, men vad gick fel här?

För mig är problemet med ‘starka kvinnliga karaktärer’ att de presenterar ett slags ideal kvinnlighet med en lång rad väldigt specifika drag som inte gör något för att utmana den normativa kvinnorollen i vårt samhälle (den gjorde det en gång i tiden, men nu har den sedan länge gått från subversiv till hegemonisk), samtidigt som de väldigt sällan är maskulina på ett ‘obekvämt’ vis. Den starka kvinnliga karaktären är som sagt tuff och bra på att slåss (alternativt annan maskulint kodad grej), majoriteten av hennes primära relationer är med män, hon är normativt attraktiv (absolut inte stor, muskulös och/eller fet), heterosexuell (alternativt aningen bisexuell för den manliga blickens skull), hård (men bara tills hon träffar rätt man såklart), ser lika bra ut i rustning som i designerklänning och har alltid perfekt frisyr trots att hon aldrig skulle gå i närheten av en locktång. Väldigt ofta händer det dessutom med att hon hamnar i en mer traditionell kvinnlig roll i slutet av filmen eller serien, ofta i förhållande till en man.

Med det inte sagt – här kommer den obligatoriska brasklappen – att inga kvinnliga karaktärer får ha feminina drag. Men det jag vill få fram är att problemet med den ‘starka kvinnliga karaktären’ inte är hennes högst nedtonade maskulinitet utan hur dessa drag hanteras och sätts in i en kontext av hennes personlighet i helhet och hur detta visar på att lite, lite maskulinitet är okej så länge en fortfarande är attraktiv för den manliga blicken, heterosexuell och helst samtidigt omfamnar någon typ av traditionell kvinnlig roll. Detta framställs ofta som positivt och rentav banbrytande men är egentligen extremt begränsande. Det är bara ytterligare en kvinnofälla: det är okej, till och med bra, att göra ‘okvinnliga’ grejer så länge ens femininitet förblir intakt.

starka4

Vidare tycker jag också att den här diskussionen om hur problematiskt det är med kvinnliga karaktärer som beter sig som män har som effekt att skuldbelägga verkliga kvinnor som inte kan eller vill göra normativ femininitet. Vi har ett jävligt stort problem inom feminismen om det enda sättet att göra en godtagbar identitet på som kvinna är att i någon mån anpassa sig till normen och att denna tanke finns syns väldigt tydligt delvis i skildringar av kvinnor i media men allra främst i diskussionen kring och analyserna av dessa skildringar. Ett ständigt återkommande argument för bättre representation av kvinnor i populärkultur och mot generiska ‘starka kvinnliga karaktärer’ är att kvinnor bör skildras som människor. Ja, de borde de. Och vet ni? Maskulina kvinnor, butchflator, pojkflickor och andra gender non-conforming-kvinnor existerar, ibland utan mycket till förskönande och kompenserande ‘feminina’ drag överhuvudtaget. De är människor. De borde vara representerade. De är inte problematiska – ‘starka kvinnliga karaktärer’ blir inte problematiska genom sina få maskulina drag, utan genom det faktum att de representerar och uppvärderar en viss typ av högst begränsande ideal kvinnlighet.

Var inte lika lata i era analyser som Hollywood är i skapandet av sina kvinnliga karaktärer.

4 kommentarer

  1. Men ja! Varje gång jag hör ”kvinnliga hjältinnor är oftast typ manliga hjältar med bröst”-argumentation undrar jag var alla dessa kvinnor-fast-män är. Seriöst, var är de? För åtminstone på film och tv är det ju vanligtvis så (med några få undantag) att även om de kan bete sig på ett sätt som (för typ tjugo år sedan…) betraktas som maskulint kodat så är de normsnygga på ett väldigt feminint sätt.

    Jag fattar ju om folk gillar kvinnliga karaktärer som har både ”feminina” och ”maskulina” drag, men det är som du skriver, oftast bara en väldigt specifik blandning som gestaltas om och om igen. Tjejen som är tuff samtidigt som hon ser tjejig ut behövdes verkligen en gång i tiden för att sparka på idén att feminina attribut betyder svaghet, men sedan dess har den sortens kvinnobild blivit en väldigt stark norm. Andra varianter göre sig icke besvär. Och jag älskar ju Peggy Carter och hennes läppstift precis som alla andra, men hon är inte mer nyskapande bara för att hon är 40-talssnygg istället för 2000-talsnygg.

  2. Det perspektiv jag kan fatta är om en tycker att problemet är att samma grej bara upprepas med en kvinna istället för en man. Om vi tar t.ex. fantasy så är ju ”ut på äventyr, eventuellt rädda världen”-berättelser väldigt vanliga. Och om en önskar andra typer av berättelser som så är ju kvinna-som-räddar-världen istället för man-som-räddar-världen mest bara same old igen. Men att säga att de är ”som män” känns som ett slarvigt sätt att uttrycka detta i så fall.

    Men ”tur att jag inte behövde spela butch”-perspektivet är bara konstigt. Var är alla dessa butchar som tydligen är för många?

    • Fast om det är fallet är det ju mer än bara ett olyckligt och klumpigt sätt att uttrycka en önskan för andra typer av berättelser på – det finns ingenting som utesluter gender non-conforming kvinnor i berättelser som inte är action/äventyrsbaserade ju. Det är också en grej som gör mig lite sur – att det verkligen bara är inom vissa specifika (äventyrsbaserade) genrer som den ‘maskulina’ kvinnan dyker upp eftersom t ex ett klassiskt typ A1 fantasynarrativ kräver kvinnor som kan göra maskulint kodade grejer för att funka om de inte bara ska vara kärleksintressen eller troféer för hjälten att rädda – och hon skymtar ytterst sällan till i andra genrer. Alltså tillägnas kvinnor lite maskulinitet för att narrativet kräver det, medan hon är typ icke-existerande i genrer när det inte krävs. Och ändå är hon ett problem? Bitch, please.

      Ja, jag känner att det är lite pinsamt att jag anser mig ha bra koll på fantasy, science fiction och action i allmänhet och tydligen så totalt missat att alla dessa genrer fullkomligt domineras av supermuskulösa butchflator.

  3. YES! Amen sistah’! Håller så jäkla mycket med om allt du säger, du är klok som en bok! Kvinnor är inte genetiskt kodade att vara intresserad av smink och gilla klänningar och romantik. Det är så skönt att se karaktärer som Starbuck som får vara annorlunda än normen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *