Wake up, Sleepyheads

ladda nedDet var långt ifrån säkert att Sleepy Hollow skulle få en tredje säsong. Andra säsongen nådde bottennivåer tittarmässigt och många tittare svek serien på grund av att man tappat den humoristiska tonen i säsong ett med monsters of the week, samt att Katrina Crane och Abbie Mills karaktärer till stor del saknade något att göra. Jag saknade också detektivduon och den härliga dynamiken mellan Abbie och Crane, graceful vs cocky, street smart vs book worm. De bästa avsnitten är när de jobbar tillsammans för att lösa problem och goofar sig med varandra.

Men så bestämde sig en av seriens skapare för att hoppa av (oklart om han blev tvingad eller om han hoppade av i protest), och de som var kvar lovade och bedyrade att man insett sitt misstag och att tredje säsongen skulle bli roligare. Huvudkaraktärerna skulle få romantiska story arcs och det skulle bli mer episodalt än tidigare.  Serien blev förnyad mot alla odds, man gjorde några konstiga val (kickade Orlando Jones, satte Döden på hyllan) och tänkte om.

Sex avsnitt in i Sleepy Hollows säsong tre har jag konstaterat följande:

Ichabod Crane älskar att peka, Abbie Mills är lysande och Pandora är den sämsta Big Bad ever.  Frågan är, kan Sleepy Hollow locka tillbaka tittarna?

Pointpoint 2

Ack, Ack, Ichabod Crane. Why must thou mock us with thyne bafoonery?

En grej som jag irriterar mig på i växande grad är Ichabods styltiga sätt. Han klagar på vår moderna värld med en hög stämma. Han levererar visdomsord Horatio-style, men istället för glasögon-effekten så använder han sitt röstläge, och får vid slutklämmen en nästintill förförisk brittisk dialekt. Han pekar också hela tiden med ett finger när han rättar någon eller vill säga något utomordentligt viktigt. Seriously, what’s up with the pointy finger?

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men jag tycker nästan Ichabod är för brittisk, nästan som en parodi av fin herre a´la 1700-talet. Den enda gången han får ett bredare känsloregister är i scenerna med Abby, och då lever liksom karaktären upp och känns engagerande.

Ingen vill väl dröja för länge vid säsong tvås tragedier, men jag vill åtminstone ha lite angst, att han visar nångon reaktion till följd av det som hänt. Istället är det som om han inte känner något alls, han dejtar, städar och sjunger och är hur emotionellt stabil som helst. Man kan inte bara ha karaktärer till att gå vidare utan omsvep, det känns inte realistiskt. Make him cry, god dammit!

CPCzk0CWoAA5y0p

Där Tom Mison ömsom överspelar ömsom underspelar tillför Nicole Beharie seriens hjärta och själ med sin graciösa pondus. Hon är helt enkelt lysande som skådis, men behöver mer att göra. Som tur är har Abbie har fått större plats och en personlig utveckling; ett jobb inom FBI, om än i en något awkward position med en boss som är hennes ex. Jag är orolig att all form av FBI-karriär är doomed, allt hon belönas för kommer kännas som favorisering då det kommer från hennes ex. Sen är det nog ett lite väl högprofilerat jobb för en som slåss med demoner och djävlar på sin fritid. Kommer jobbet sätta käppar i hjulet för kampen mot ondskan, eller kommer hennes roll som vittne att riskera hennes position inom FBI? Hoppas bara inte de går ner för den vägen där Abbie måste välja mellan karriär och att rädda världen, det kommer bli en svårsåld story. Detta är trots allt en fantasyserie, inte NCIS.

Det den här säsongen har lyckat med är att ha ett intressant b-team bestående av Jenny och Joe, (I ship it), spännande flashbacks till superwoman Betsy Ross (älsk!) och en intressant smuggel-story med en gåta att knäcka.

Men så har vi då den här Pandora-storyn. Och här börjar Sleepys verkliga problem.

sleepyhead

Inte bara har det tagit sex avsnitt att börja fatta vad Pandora gör i Sleepy Hollow, det känns något futtigt att gå från att kämpa mot apokalypsen till att kämpa mot en viskande diktuppläsare som odlar blommor på ett träd. Sossamon känns så fruktansvärt malplacerad i Sleepy Hollow med sina drömmande rim och mjuka rörelser. Hon skulle passa bättre på teatern, i en Shakespeare-pjäs.

I det sjunde och åttonde avsnittet ”The Art of War” och ”Novus Ordo Seclorum” utvecklas storyn dock lite mer. Pandora verkar ha en större plan än vi tidigare trott, Team Witness stöter på stora problem då Abbies jobb och fritidssysselsättning krockar, och de måste skydda Jenny från bärsärkar och uråldriga krafter. Dessa två avsnitt är fyllda av detektivduon Ichabbie, domedagskänsla och romantik. Crane är mer känslomänniska än vanligt, något dyster och brooding och Abbies är streetsmart och har attityd. Jag älskar Cranes trashtalk med Sophie (Nevis underhuggare), jag älskar Jenny och Joe, och jag tycker mig ana vart detta nu är på väg. En del plotdeviser man kastat in under säsongens uppbyggande avsnitt visar sig nu ha stor betydelse för våra vittnen, vilket gör att avslutningen känns som kronan på verket. Eftersom det åttonde avsnittet är en midseason-final får vi också en spännande cliffhanger, ett utomordentligt sätt att hålla tittarnas intresse uppe under ett långt vinteruppehåll till den 5 februari. Nu förväntar jag mig stordåd när serien kommer tillbaka.

Wake up, Sleepyheads!

2 kommentarer

  1. Nu har jag sett alla avsnitt fram till midseason-finalen:

    1) Skurken är värdelös.
    2) Ichabbie-dynamiken har tagit stryk av att handlingen är så svag.
    3) Jag kan inte un-see Ichabods pointy finger, det är värre än hans ögonbryn i första säsongen.
    4) Jenny och Joe är det intressantaste med hela säsongen.
    5) Jag älskar verkligen Nicole Beharie, men Sleepy Hollow funkar inte riktigt för mig längre :/

  2. Yeah, inte för mig heller. Jag tror den kommer bli nedlagd tyvärr. Det är synd för den har en bra premiss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *