We get it, you’re the immortal Iron Fist…

Iron Fist, även känd som Danny Rand, är en ung man som ärver ett familjeföretag och dess förmögenhet när föräldrarna omkommer i en olycka (Hej Batman/Ironman/Green Arrow!), och som sen lär sig kampsport i någon hemlig sektliknande orden (precis som Batman) av munkar (hrm.. Doctor Strange?), för att återvända till New York och slåss mot korruption och den onda organisationen the Hand med hjälp av sina superkrafter (ja, ni vet, som Daredevil). Med andra ord, Danny Rand var en ganska trött figur redan innan han fick komma upp på TV-skärmen. Har han något nytt att komma med så vet jag verkligen inte vad det skulle vara, men som en avgörande del utav Marvels superhjälteteam The Defenders, en intressant motpol till de mer bombastiska personligheterna i The Avengers, så var det väl inte konstigt att man rotade fram Danny ur glömskan och presenterade honom som något nytt och spännande (hint: det är han inte, han är en tönt).

När Iron Fist kom till på 70-talet, och även när hans karaktär parades ihop i en brottsbekämparduo med Luke Cages Power Man, så såg Marvel och serievärlden annorlunda ut. Power Man var höjden av blaxploitation, Iron Fist var orientalism och exotism. Det var helt OK att appropriera asiatisk kultur, religion, mystisism, men aldrig att man skulle vilja ha en asiatisk man som superhjälte i en titelroll.
När sammarbetet med Netflix såg dagens ljus var det därför många som blev besvikna av att Marvel kört vidare i samma spår: Det var tydligen för mycket att låta Jessica Jones få sin egen serie och skriva om Luke Cage som en riktig man med riktiga problem och inte bara en svart stereotyp, där gick gränsen. Danny Rand skulle fortsätta vara en vit, rik kille som lärt sig alla fjärran östs hemligheter men sedan tar sig till New York som den vita räddaren.
Det som kanske mest gör vissa fans besvikna, är att Marvel ger med ena handen och tar med den andra. Äntligen får man se en serie om en svart man som talar om problematiken att bo i gentrifierade områden och den oerhörda segregeringen och särbehandlingen som leder till att svarta är grovt överrepresenterade i amerikanska fängelsesystemet. Man vill visa en stark svart man med familjeproblem, relationsproblem, men viljan att göra rätt som vilken hjälte som helst. Men samtidigt som Luke Cage får ta plats, så dödas varenda äldre svart man i Marvel/Netflix tv-serier, avrättade och återigen uteslutna.
Eller så skriver man en komplex serie som Jessica Jones, låter slutligen en kvinnlig superhjälte inte definieras av sin sexighet utan snarare bearbeta ett sexuellt och psykiskt trauma, men på bioduken har inte en kvinnlig Marvel-hjälte fått en egen film på tio år, sedan Iron Man först kom ut 2008. Man säger att det är viktigt för Marvel att nå minoriteter och nya läsare, sedan klagar man på att mångfalden minskat försäljning och ignorerar läsares klagomål när de börjar bojkotta Captain America-serietidningar eftersom Steve Rogers gått och blivit Hydra-agent (Marvel-världens mest kända terror-organisation med rötter i nazismen).

Ärligt hade jag tre skäl för mitt kraftiga ointresse inför Iron Fist: ovan nämnda trötthet över origin-story, kontroversen kring Danny Rands kultur-appropriering, samt slutligen: det faktum att skådepelaren Finn Jones är lika intressant som att stirra på kartong (se han insats som Ser Loras Tyrell i Game of Thrones – men notera att jag bara sett fyra säsonger…). Finn Jones är så löjligt tråkig, och så oförmögen att göra bra actionscener, att jag verkligen inte kan förstå hur han fick denna roll? Det lider ju inte precis brist på vita, snart-30 åriga snubbar i Hollywood?? Ibland vill jag bara skrika att han borde börja på pilates så han åtminstone trovärdigt kunde ta sig igenom sina morgonmeditationspass, herrejesus.
Men trots allt detta, så visade sig mitt största problem med Iron Fist bli något hela annat: den är så jävla dåligt skriven. Dialogen är kass. Folk säger helt ologiska saker, gör fruktansvärt dumma saker. Dömmer någon för ett visst beteende men gör exakt samma sak själv, inte bara några avsnitt senare utan redan några ögonblick efter sitt eget självgoda predikande, när de i princip är kvar i samma rum. Till och med Claire, Rosario Dawsons återkommande Marvel-karaktär som jag tyckt riktigt bra om, blir så stolpigt och ojämt skriven. Det är uppenbart att man försökt skriva serien med glimten i ögat och massa pointers till originalet, med ”Daughter of the Dragon” referenser och Drunk Fu-scener men det görs så dåååååligt. Jag blir irriterad bara jag tänker på det. Det är omöjligt att ens hejja på Iron Fist, han är som ett förvuxet barn. Man fattar hans förvirring och oförstående i början, men halvvägs genom serien har jag i princip mest sympatier för Meachum Ward, som är en sociopat. Hans karaktär får oväntat djup och skådespelaren är rätt bra. Tillsammans med Jessica Henwich som spelar Colleen Wu, är de det enda sevärda i hela serien. Efter ett par avsnitt känner jag mig som Jeri när hon måste komma tillbaka till sin gamla arbetsplats:

Men så sitter man alltså här, fem säsonger av Marvel/Netflix jävla superhjälte-shower senare, och väntar in The Defenders. Som jag genuint vill se, fastän Danny Rand är med. Jag vet inte varför, så fråga mig inte varför. Jag förstår det inte själv.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *