”Which People?”

Jag gillar inte skräckfilmer. Jag har gett genren ett antal chanser genom livet, och det finns helt klart både guldkorn såväl som bottennapp. Vad jag menar med att jag inte gillar skräckfilm är att jag helt enkelt inte dras till genren. Jag ser det inte på bio, jag har inte skräckfilmskvällar med vänner, jag försöker inte gräva upp den där kultklassikern ur filmhistoriens mörker. Därför är Halloween heller inte en högtid jag kopplar till skräck. Snarare är det en festlig, utländsk högtid kopplad till hösten och mysig stämning. Yeah, I said it. Det är musikalnummer och klara höstfärger, mycket Tim Burton (som på senare år bjudit ena besvikelsen efter den andra, både professionellt som privat) och magi.

En favorit, inte så uppenbart kopplad till Halloween men sevärd för mysfaktorn, är Practical Magic (1998). Sandra Bullock och Nicole Kidman spelar två systrar, olika som natt och dag. Födda in i en ökänd släkt, där generation efter generation av systrar med krafter kommer till världen, är de en nagel i ögat på sin omgivning. Alla vet att Owens-kvinnorna är vackra och smarta, och alla vet att det vilar en förbannelse över den man som älskar en Owens. Sally och Gillians mamma dör utav hjärtesorg, och flickorna får flytta in hos sina mostrar; två fantastiska, roliga, no-nonsense haggor som inte sticker under stol med sina förmågor och lyckas hålla hela orten bunden i respekt, beundran och avsky. Gillian (Kidman) vill sluka hela världen, brinner utav kärlek och åtrå till att få leva. Sally (Bullock) räds sin mors öde och kastar förtrollningar för att skydda sitt hjärta. Men det hjälper inte, och när katastrofen slår till väljer Sally att försaka sina krafter, bli ”normal”. Hennes barn ska inte bli häxor, inga fler förtrollningar ska färga deras hem. Trots sneda ögonkast från byns vuxna och den uppenbara mobbningen barnen får utstå, kämpar Sally med att smälta in. Inte förrän Gillian råkar illa ut inser Sally att hon inte längre kan dölja den hon är.
sistersPractical Magic är fin, rolig, och liksom alldeles lagom. Den är ju inte ny på hyllorna så att säga, men det finns ett skimmer över den fortfarande. Kärleken mellan Gilly och Sally övertrumfar all, den ger inte vika trots konflikt på konflikt.
I vuxen ålder ser jag med viss tveksamhet över den extremt heteronormativa framtoningen, vikten av att hitta den sanna (manliga) kärleken osv. Dock är det, trots att berättelsen väldigt tydligt lyfter just dessa hetero-romanser till förgrunden, en berättelse där systerskapet är i fokus. Där man odlat ett band och en tillit så stark att man kan hjälpa varandra släppa sorg, älska igen, gå vidare i livet, eller lämna den kärlek som visar sig vara ett gift, något som förgör och förtär men som man tror sig förtjäna eller inte våga lämna.
Practical Magic har charm, och ett nostalgiskt band knutet runt mitt hjärta. Det var en film som fick mig att älska häxor. Och kanske mest av allt älskar jag Aunt Frances (Stockard Channing) och Aunt Jet (Diane Wiest), som är så härligt excentriska, som är precis sig själva på alla sätt jag hoppas att jag ska vara när jag blir gammal. Med katter i huset och kaka till frukost och drinkar vid midnatt.
Det är fan magiskt.

 

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *